Framåt gäller!
Efter ett par veckor fyllda av arbete, instruktion och förkylningskänning är jag på banan igen. Dock blev det en korttur idag, mest för att komma in i gunget igen. 7 k`s blev det och benen trivdes med att få öka takten, likaså lungorna som verkar vara i sämre skick än sist, men vad hade jag väntat mig?
Kondition är en färskvara som försvinner gräsligt snabbt om man inte håller igång, och efter sex-åtta veckors uppehåll från långdistanslöpning är lungorna i katastrofalt skick, även fast jutsuträningen har bevarat en del av den form jag var i då. Tre mil är dock inte något som kommer löpas på ett bra tag, nu gäller det att komma igång ordentligt med vinterträning vilket innebär intervall på löpband, jutsu och styrka för att klara av den oerhört spännande vår som ligger framför mig.
Nu bär det snart av till L-ö för lite jutsuinstruktion, imorgon står simning på schemat och sen får vi se vad dagsformen säger åt mig att göra. Fyra rejäla pass i veckan är målbilden, vi får se om det håller...
End. Out.
Ytterligare en Årstavik runt...
Igår var det dags för den femte årstaviken runt på tre dagar. Benen gjorde inte ont men kändes lite lätt oexplosiva. Fyra unga herrar följde mitt tempo som inte var av skämskarraktär, men inte heller något att skryta över. Jag blir faktiskt lite glad när elever kommer efteråt med trötta ansikten men lysande ögon och konstaterar att de aldrig varit i närheten av att springa så långt de nyss gjort. Trots allt är det ju så, tycker jag, att är det något man alltid ska jaga så är det personliga rekord.
Idag är det vila som gäller. Studier vid köksbordet trots att vädret inbjuder till långlöpning. Känner mig lite tung i bröstet och jag kan konstatera att jag än en gång gjort vad jag skulle rekommendera andra att inte göra - Springa i småförkylt tillstånd. Ursäkten finns såklart redan på plats, Jag måste ju på grund av mitt yrke... Ja, ni fattar logiken i det tänket.
Åter till de vetenskapliga rapporterna och engelska ordboken.
End. Out.
Har blivit kränkt...
Och som han gjorde det... Åtta k´s, tre-fyra minuter snabbare var han och då kämpade jag verkligen. Kränkningen bestod i att, när jag samlat klassen och berömt honom för hans goda kondition mumlar något om att han var tvungen att stanna på grund av broöppning... Han gör förövrigt fortfarande armhävningar med ansiktet över en vattenpöl...
Nåväl. Lite mer ärligt kan jag säga att elever som han ger mig energi. Någon som vågar vara kaxig och utmanande, samtidigt som han ger allt. Tänk om fler kunde ha samma schyssta inställning till mina lektioner.
Nu: Jutsu på Lidingö. De ska få jobba kravattgrepp.
End. Out.
Elevjogg...
Tänkte inte riktigt på att tre lektioner gör tre rundor och att jag kände mig lite smådäven. Som tur är hade eleverna inte med sig motivationen som behövs för att hålla ett ordentligt tempo runt Årstaviken. EN elev under dagen lyckades ta sig runt, övriga fick vända och springa tillbaka, då de inte nått halvvägs vid given tidsgräns. Detta gjorde att mina tre rundor blev rätt beskedliga historier och de lär knappast bli ihågkomna på grund av det höga tempot.
Jutsun däremot blev både fartfylld och rolig. Det känns som om klubben fått en nytändning, kanske på grund av att ett gäng gamla medlemmar återkommit och börjat träna igen efter ett par terminers uppehåll. Dessutom, som jag nämnt i tidigare inlägg, har jag ju bestämt mig för att höja tempot på passen. Detta ger, tillsammans med att vi är fler på mattan än på länge, att atmosfären i dojon blir mer livlig och energisk. Precis som jag vill ha det om någon inte listat ut det än.
En tanke jag har med ökat tempo är att de som tränar för mig inte ska behöva träna något annat också, utan jutsun ska vara så jobbig och allsidig så det ska ses som tillräckligt. Nu behövs bara en instruktör som kan köra pass nr 3 i veckan så träningsnarkomanerna kan få sitt...
End. Out.
Nu var det ett tag sedan.
Ju-jutsun tar från nu rätt mycket tid framöver, Läger i Alingsås, framtidskonferens (läs kanonträning en helg) och den vanliga rullen i veckorna gör att jag måste skära ner. Dessutom som en liten parentes har vi ju en skola att tänka på. Inte jobbet, utan den utbildning jag påbörjat. Har fått litteraturen till första kursen nu och det kan bli riktigt kul.
Nåväl, idag var det idrottsdag på Hellasgården och ett utbildningsbehov uppenbarade sig. Åtta av tio elever kom i bomullskläder, vilket gjorde att de, efter ca fem minuter, var dyngblöta in på bara huden och ville hem. Joråsåatte... Bra jobbat. Det blir således teori och materielkunskap inriktat på friluftsliv någon gång i höst...
Gällande löpningen kan det kanske bli en tur imorgon. Skulle ju vara toppen om det funkade.
End. Out.
En dräkt var för lite.
Denna helg har löpningen fått vila och istället har jag varit iväg på förbundskonferens. Det blev ingen konferens i ordets betydelse. Jag visste att vi skulle få träna lite, vilket brukar betyda lite teknikpet och mycket instruktion och drivor med utläggningar och diskussioner om det ena och det andra, ibland relevant och ibland rätt ordentligt outside the box.
Efter igår var min dräkt blöt. Inte fuktig, utan blöt. Träningen var det bästa jag upplevt på den nivå och det sammanhang vi spelade på och fullt ös från början till slut. När tempot ökar brukar teknikerna bli sådär, men med en skön stegring som slutade i en rätt vild liggande fight med en bloggande jutsumorsa kunde jag konstatera att tekniken fortfarande existerade i min och andras jutsu. Under alla de tre passen låg tempo och teknik i harmoni vilket är otroligt skickligt av instruktören att lyckas hålla oss "på mattan" samtidigt som tempo och attityd låg på rött...
Jag hade således behövt ytterligare in dräkt med mig för att vara någorlunda fräsh imorse då träningen skulle fortsätta. Eftersom jag är övertygad om att fler gjort samma misstag kommer jag dock inte att skämmas alltför mycket, utan lägga till "ta med två dräkter" till min lessons learned"-lista för helgen.
En annan sak som gör helgen minnesvärd är de två tekniker, en handledsbrytning och ett bensvep, som satt som en smäck. Känslan att uke förvandlats till en klick smör på en varm plåt är en av anledningarna till att träningen fortgår efter två decenniers brottande. Jämför gärna golfaren som jagar "ticket" i bollen...
End. Out.
Ovan överkropp...
Så fort benen och syreupptaget är i storform upptäcker man att överkroppen inte fått sitt på månader. Fokus har helt legat på löpningen och förutom ett par karate- och ju-jutsupass har överkroppen legat i träda.
Min inställning till att vänja kroppen vid arbete och träning är att börja ganska hårt redan från dag ett. Alternativet är att småöka träningen under kanske en månads tid med lite småstela muskler som följd. Nu börjar kroppen vänja sig redan efter en vecka med böj-sträck, planka och andra fostrande övningar, så då är det bara att fortsätta. Tanken ett tag framöver är att kampsporta måndag och torsdag, löpning tisdag och en dag till samt instruera med lätt belastning på onsdagar.
Vi får se hur länge den planeringen håller. Idag är det vila på schemat för i helgen ska det ju-jutsuas till den milda grad...
End. Out.
Bra jutsuvecka...
Idag är det Lidingö som ska få jobba. Hoppas på bra uppslutning så träningen blir sådär dynamisk och energisk som den kan bli när många peppar varandra och kämpar ända in i kaklet.
Löpningen får vila lite då benen känns riktigt tunga efter bra jutsufys och lite gymövningar igår. Imorgon finns dock risken att jag åter trampar iväg längs grusvägarna på Järvafältet.
Åter efter nästa löptur, kanske redan imorgon?
End. Out.
Nästa level...
Ofta, när man springer och det går riktigt bra så har humöret fått sig en liten törn. Jag irriterar mig på något eller någon och får ut energi genom vardagsarg.
Idag var förhållandena omvända. Efter en RIKTIGT bra lektion med en jättegrupp elever satt jag på tunnelbanan på väg hem och kände att löpningen verkligen kommer flyta idag, och det gjorde den.
Det blev bögsrundan och järvaspåret vilket betyder rätt slät löpning med två monsterbackar mitt i med en km emellan. Det som överraskade var att jag sprang i en "ny" takt, en som jag inte använt förut. Benen orkade trycka ifrån på ett sätt jag inte reflekterat över förut och pulsen skötte sig riktigt bra.
Trots en ordentlig ökning sista 1000 kände jag mig hyfsat fräsch efteråt. Ett ord kan sammanfatta löprundan, vädret och carbonaran efteråt: UNDERBART!
End. Out.
Äntligen slita sulor...
Årstaviken runt blev det och det kändes riktigt bra. Trycket från vaderna som pressade iväg övriga kroppen kändes nästan upp till axlarna och tempot var hyfsat. Jag hamnade rätt snabbt i det där sköna flytet, när benen arbetar av sig själva och skallen kan gå på högvarv. Det är märkligt hur en löptur kan påverka allmäntillståndet, efteråt känner jag mig nu piggare, gladare och ser mer positivt på den ganska tuffa dagsplaneringen.
Skönt också att jag inte tappat jättemycket av en veckas vila. Förra gången, när jag hade ont i knäet var första löpturen en utmaning, trots den väna distansen om 7 k´s och skämstempo...
Nu ska jag mentalt ladda för imorgon. Hoppas på fiiiint löpväder.
End. Out.
Frustration...
Att ha en liten, men bara liten och tillräcklig, infektion i kroppen gör mig ordentligt frustrerad. Att känna att man, så fort en trappa skall passeras, eller ett par tunga saker lyftas, har helt slut på kräm i både muskler och ork gör att den irriterade sidan av mig växer sig stark.
Det normala skulle såklart vara att dra ut och kuta, men det går ju inte, eftersom insatsen för att träna med infekterad hals och febergräns är högt, kanske så mycket att man aldrig reser sig igen.
Därför är det vila som gäller tills tjocknaden i halsen givit med sig och jag kan avslöja att jag kommer njuta gränslöst när jag nästa gång drar på mig löparkittet för att åter beträda grusvägarna runt Hanstareservatet...
End. Out.
Nytt distanspers!
Eller förresten: Siffror är ointressant! Jag har nästan sprungit tre mil och är ganska mallig över det och tänker vara så åtminstone till imorgon bitti.
Löpningen flöt på bra, men vanans makt gjorde att när jag kom in på lilla sträckan så ökade jag takten och pulsen ca tio slag. Försökte verkligen ta ner tempot, men så fort jag tänkte på något annat än takten ökade kroppen. De sista två kilometrarna var inte njutbara, endast pannben och längtan till mat gjorde att jag sprang hela vägen.
Första långpasset förövrigt då jag känt mig som en julgran. Vätskebälte, pulsmätare och Ipod, men utrustningen kändes inte under löpningen. Har haft funderingar på att lämna pulsklockan hemma, men det blir mycket enklare att jämföra sina resultat över tid då pulsen har tagits.
Har, efter den lilla turen ätit mer än jag gjort de senaste tre dagarna känns det som. Kroppen formligen skrek efter energi och vätska så det var bara att ladda och få tyst på mig.
End. Out.
Första Lidingöpasset
Då var första jutsupasset på Lidingö avklarat. Kände ordentlig pepp, precis som igår innan träningen, och jag hade bestämt mig för att hålla ett fruktat tempo passet igenom.
MEN:
Fem tränande dök upp vilket förvisso innebar att jag kunde vara med och leka utan att några fick köra på tre, men jag blir så otagg när det bara är några få som tränar, dessutom på en stor yta.
Lite svett blev det trots allt, mitsar gör svetten brukar jag säga. Dessutom var de som tränade väl på gång, så en trea på ju-jutsupassens richterskala kom vi upp i åtminstone.
Imorgon är det löpning som gäller. Det måste bli så. Har känt hur jag saknat flytet från i tisdags och längtar stenhårt ut i terränglådan för att slita skosulor, grus och asfallt.
End. Out.
Härlig träning
Skönt också att många gamla rävar tagit sig ner för att svettas. på avance-passet var dessutom alla utom två brun- eller svartbälten.
Jag planerar aldrig mina pass i detalj. En av anledningarna är att jag aldrig vet vilka som dyker upp. Det har hänt rätt ofta att jag planerat ett pass riktat till en eller ett par individer och sedan snabbt ändrat upplägg då de inte varit med. Igår var ingen skillnad. Jag hade bestämt redan innan att svetten skulle flöda och att de skulle släpa sig ur dojon efter träningen. Däremot hade jag inte beslutat om hur det skulle gå till.
Är riktigt nöjd, särskilt med cirkelträningen sista kvarten. Idag är det Lidingö som ska få svettas för första gången denna höst.
End. Out.
Rå fisk och skön löpning
Efter att ha fått ett nytt schema är mina rå-fisk-dagar över. Trodde jag.
Idag blev det ändå rå fisk till lunch fast i portionsform istället för buffé och inte alls lika välgjorda.
Åtta bitar kändes väldigt fjuttigt jämfört med de två fat jag brukar sätta i mig i vanliga fall. Efter förrätten, alltså, som brukar bestå av liiite thaimat och en pizzaslice...
Rå-fiskkoman inföll ändå enligt gänse rutin och när jag kom hem fanns bara en sak att göra.
Stora rundan och spåret blir en schysst 16 k´s tur och flytet i steget satt som en smäck.
Löpningen flöt på som i trans och helt plötsligt hade halva sträckan avverkats.
Då dyker en gammal ju-jutsukompis upp på cykel från ingenstans. Jag kände ett sting av besvikelse när jag stannade och helt sonika slängde flytet i diket, men jag kan ju inte springa vidare när jag möter någon jag inte sett på över ett år och som jag känt och brottats med sedan 1991... Trevligt snack blev det i ett par minuter och givetvis stannade jag pulsklockan så rätt tid kunde registreras i mål. Hoppas biran smakade gott och fiskelyckan var på er sida...
Efter stoppet försvann flytet som sagt, men då jag äntrade järvaspåret kom det tillbaka. Just att känna flytet och styrkan i benen när fråntrycket kommer är helt underbart, idag lyckades jag öka ordentligt sista kilometern och mer eller mindre spurta i mål. Mycket härlig känsla.
Imorgon får löpningen vila, då är det terminspremiär för ju-jutsun och jag brukar köra rätt tufft de första gångerna.
Däremot kommer nog bålen få jobba mer än benen...
End. Out.
Ha!
Känner mig liiite busig.
End. Out.
27 mil
Sträckan jag löpt från att bloggen startade till dagens datum är ca 27 mil. Dessutom ett antal träningspass utöver, som inte har med löpning att göra, främst ju-jutsu men också simning.
Lite kul att läsa gamla inlägg och räkna kilometrarna, dessutom minns jag sträckorna, hur de kändes och om något särskilt hände. Exempelvis sprang jag en gång utefter en hage och fick sällskap at två joggande hästar som sedan stannade vid hagslutet och tittade lite surt efter mig. Eller den gången jag var centimeter från att trampa på en orm%¤&¤%&, något som skapar ärr i själen...
Imorgon är det jobb igen. Dessutom uppbokad på kvällen, så träningen får vänta tills tisdag.
Hur ska jag klara att knappt träna på två dagar??
End Out.
Lång runda - inte idag, inte...
Tanken var att jag skulle löpa 21:an, men efter bara 4 k´s kände jag att höger skenben trotsade.
Lyssna på kroppen tror jag är en framgångsfaktor, så det var bara att vända och ta en tråkig och dyster promenad hem igen.
Jag har upptäckt att jag lärt mig otroligt mycket om min "nya" idrott. Innan min satsning inför marathon 2012 har jag löptränat i princip varje sommarhalvår sedan högstadietiden. Kommer fortfarande ihåg mina första vit-röda joggingskor från Lejon som jag fick när jag var runt sex år. Minns också de gånger jag kände mig vuxen och fick följa med min far ut i motionsspåret, vi sprang ett varv, han sprang två... Jättesträckan var då 1.3 km.
Vad jag vill med ovanstående är att jag alltid löpt som en glad amatör. Sprungit för springandets skull för att det varit skönt och att få känna urladdningen. Igår, när jag träffade min kusin som tuggat sig igenom sex maror hittills, insåg jag att jag är på väg att hitta en ny idrott med allt kunnande runt omkring.
Det är inte längre bara att springa för springandets skull - Nu måste resultat uppnås och träningen bli så effektiv som möjligt utan att skada sig. Jag måste lära mig om min kropp, inte bara om min fysiska status konditionsmässigt, utan också hur jag återhämtar mig och hur jag svarar på olika typer av träning. Jag bör ta reda på hur jag accepterar olika typer av vätska under loppen och hur mycket jag bör dricka samt hur ofta.
Hur funkar jag när jag löptränar på vintern? Med temperaturer som kan sjunka till under massor med minusgrader? Om det inte går att löpträna i kyla - Hur ska jag då träna istället?
Allt ovanstående och antagligen ännu mer kommer jag ha svar på i februari eller kanske mars. En spännande vinter således.
By the way slog slog han mig med runt en minut på midnattsloppet och jag vart lite småsur på mig över det. Igår satt han och snackade om tider under 3.20 på maran. Jag känner ingen press. Inte alls...
End. Out.
Mysig morgonintervall
Logistik, logistik... Idag står mycket på schemat så träningen fick komma lite i skym undan.
Ett litet intervallpass innan frukost hann jag med. 3x400 meter och 5x200 blev det. Nästa gång lovar jag mig själv att äta frukost innan träningspasset, jag fixar helt enkelt inte att köra hårt innan frukost. Skönt nu efteråt att sätta sig med en kaffe, juice och skinkmacka. Känner mig ganska nöjd med att gå upp för att träna innan 8 på morgonen.
Regnet var tydligt närvarande under hela passet, men det var ett behagligt regn, inte ett sånt där kallt och piskande, utan mer som en kompis som försöker skynda på en.
Imorgon blir en bra träningsdag.
End. Out.
Pulsklockan är fostrande.
Nu är det ju förvisso så att jag inte flyr träningen på något sätt, istället känner jag att jag borde vila lite mer, men det är lite kvar av sommaren och jag vill passa på att vara ute när vädret är som det är nu för senare kommer soligt och behagligt väder och framförallt tid att bli bristvara.
Idag blev det milen igen, Lilla rundan och järvaspåret. Idag var temat tempo och jag fokuserade återigen på att trycka ifrån lite extra i varje steg. Jag hade givetvis min leksak pulsklockan med mig och såg till att pulsen inte understeg 155 och låg runt 160 i snitt. Ett ganska bra tempo, sådär så jag fick andas tungt och djupt men heller inte så djupt att jag började aktivera stämbanden och låta som en missnöjd säl, vilket jag gjorde i lördags sista trehundra metrarna.
Nu är det käk som gäller, därefter framåtstupa komaställ i soffan. Avslutningsvis sova.
End. Out.
