Ösregn är underskattat.

Allmänt fix emma, tvätt, plock och, ja, ni vet... Tittar ut och inser att himlen är klarblå och fattar med kraft beslut om löprunda.
Minst milen var tanken och Mizuno åkte på, Ipoden fästes vid armen och passande spellista matades fram.
 
Ut och köra, lugnt i början som alltid, första två k´s som tjänar som uppvärmning. Därefter aggrotempo. Efter en halvmil inser jag att himlen ändrat skepnad, från klart blå till dystert grå. MÖRKT grå ska påpekas.
Farten ökar, tävlingen mot regnet har startat men efter ett par minuter säger det KABAWABOFF och regnet öser ner, precis som om jag stod i en bättre dusch någonstans och njöt av det varma vattnet.
 
För det var det. Varmt och skönt regn som precis lagom kylde ned mig under löpningen. Skorna fäste väl i det lite leriga underlaget och njutningen var total. Ur en löpares perspektiv, givetvis.
 
Det blev 13 k´s och lärdomen är att om det är tillräckligt varmt ute är regn en tillgång under löpning. I början av november kanske det inte känns likadant...
 
End. Out.

Det blev en liten tur idag.

Sköna, explosiva 7 k´s, under halvtimmen bedömer jag. Riktigt skönt att blåsa ur systemet och svettas floder. Så pass mycket att det intogs vätskeersättning när jag kom hem.
Löpturen i sig var skön, ibland behöver kroppen en ordentlig genomkörare som man inte riktigt får när man springer långpass.

Imorgon blir det lyxlunch på jobbet.

End. Out.

Äntligen!

Jag har längtat efter det här inlägget sen klockan nio imorse. Ibland hamnar man i ett tillstånd där bara 15 sköna k´s i solen kan få tillbaka krafter och glädjen, men vafan... Nu är det klart och det kanske inte är så tokigt ändå, hur höstens schema ser ut...
 
Idag flöt det. Sådär då fötterna lever sitt eget liv och flyter fram längs grusvägarna. Det blev ingen tidtagning, inte heller var pulsklockan påtagen, men det känns att det gick undan längs vägarna idag. Kan ju förvisso bero på att det är helt klart att jag springer Stockholm marathon 2013, eller att halvmaran om fyra veckor hägrar. Spelar roll. Det var hur skönt som helst att forsa fram längs slingan och komma hem och få i sig vatten och en bit lyxchoklad som låg och väntade av en händelse. Endorfiner, förresten, visst känns de underbara när de slår in med full kraft efter ett svettigt och härligt pass?
 
Som sagt: Ett nytt mål och ett nytt delmål som ligger rejält nära i tid. 21 k´s om en månad känns som en promenad i parken.
 
I alla fall just här, just nu...
 
End. Out.

Motvationshöjande väder...

Det blev 15 k´s idag. Skönt efteråt, men det är tydligt att kroppen fortfarande protesterar när den känner att jag vill jaga ut den på en runda.
Jag kommer vinna. Kroppen har, i det här fallet, ingenting att säga till om och med väder som detta är det lite lättare att skynda på lite när det känns obekvämt och mödosamt att hålla någon form av takt.
 
 
Några småstänk men inte mer blev det. Det är ganska skönt annars att springa i duggregn. Det kyler ner på ett bra sätt och luften blir härligt syremättad. Spöregn och varmt, mulet väder är väl motsatsen, när löppasset ersätts med motsvarande inomhusaktivitet.
 
Tur man är anpassningsbenägen.
 
End. Out.

Mizuno har fått ett par kollegor..

Ett par Saucony progrid Mirage 2, som det så fint heter. Lätta, att använda vid tekniklöpning och tempolöpning upp mot en mil.

Jag har inte blivit helt prylgalen, utan de nya skorna är vikta att bo på jobbet för spontana löpturer kring Årstaviken. Skulle ju hata att ha tiden, vädret och terrängen men inte skorna... Det fick helt enkelt bli en resa till löpskobutiken och diskutera skoval.

Nu har jag givetvis redan testat de nya en 7-runda och de funkar riktigt bra. Skön fotisättning och de sitter som gjutna på foten. Me pleased.

Imorgon kan det bli lite vila, känner gårdagens dödsfemma djupt ner i låren, men som sagt, vi får se. Vädret kan ju vara optimalt...

End. Out.

Skön återstart

Det fick räcka nu. Jag har tagit det lugnt i fyra veckor nu sedan maran, fyra löppass på lika många veckor är för lite för mitt huvud. Jag blir på dåligt humör och surar om jag inte får röra på mig tillräckligt ofta och hektiskt.
Beslutet blev att ta en tur till Grimsta och köra dödsfemman, ett av Stockholms i särklass tuffaste motionsspår. Backigt till den milda grad och ojämn mark med rötter och stenar som sticker upp. I like.

Det kändes ordentligt i låren efter bara två k´s, men bara bita ihop och köra var dagens recept. Efter dödsfemman kände jag att jag ändå kunde krama ur lite mer och beslutade mig för att hitta det utegym som enligt rykten fanns i närheten.
Skönt att ta en promenad och dessutom kul att träffa en före detta arbetskamrat som kunde guida mig rätt. Utegymmet var helt ok, tillräckligt med grejjer för att kunna köra igenom kroppen lite lagom.

En lågoddsare är att jag är igång imorgon igen....

End. Out.

RSS 2.0