En dräkt var för lite.
Som budoutövare är jag lite extra noga med att vara ren innan jag äntrar mattan. Många små regler finns, oftast skrivna och uppsatta på ett väl synligt ställe i träningslokalen. Att ha hel och ren gi (karatepyamas) är en självklarhet för den rutinerade utövaren och att ta med sig två dräkter till läger är regel.
Denna helg har löpningen fått vila och istället har jag varit iväg på förbundskonferens. Det blev ingen konferens i ordets betydelse. Jag visste att vi skulle få träna lite, vilket brukar betyda lite teknikpet och mycket instruktion och drivor med utläggningar och diskussioner om det ena och det andra, ibland relevant och ibland rätt ordentligt outside the box.
Efter igår var min dräkt blöt. Inte fuktig, utan blöt. Träningen var det bästa jag upplevt på den nivå och det sammanhang vi spelade på och fullt ös från början till slut. När tempot ökar brukar teknikerna bli sådär, men med en skön stegring som slutade i en rätt vild liggande fight med en bloggande jutsumorsa kunde jag konstatera att tekniken fortfarande existerade i min och andras jutsu. Under alla de tre passen låg tempo och teknik i harmoni vilket är otroligt skickligt av instruktören att lyckas hålla oss "på mattan" samtidigt som tempo och attityd låg på rött...
Jag hade således behövt ytterligare in dräkt med mig för att vara någorlunda fräsh imorse då träningen skulle fortsätta. Eftersom jag är övertygad om att fler gjort samma misstag kommer jag dock inte att skämmas alltför mycket, utan lägga till "ta med två dräkter" till min lessons learned"-lista för helgen.
En annan sak som gör helgen minnesvärd är de två tekniker, en handledsbrytning och ett bensvep, som satt som en smäck. Känslan att uke förvandlats till en klick smör på en varm plåt är en av anledningarna till att träningen fortgår efter två decenniers brottande. Jämför gärna golfaren som jagar "ticket" i bollen...
End. Out.
Denna helg har löpningen fått vila och istället har jag varit iväg på förbundskonferens. Det blev ingen konferens i ordets betydelse. Jag visste att vi skulle få träna lite, vilket brukar betyda lite teknikpet och mycket instruktion och drivor med utläggningar och diskussioner om det ena och det andra, ibland relevant och ibland rätt ordentligt outside the box.
Efter igår var min dräkt blöt. Inte fuktig, utan blöt. Träningen var det bästa jag upplevt på den nivå och det sammanhang vi spelade på och fullt ös från början till slut. När tempot ökar brukar teknikerna bli sådär, men med en skön stegring som slutade i en rätt vild liggande fight med en bloggande jutsumorsa kunde jag konstatera att tekniken fortfarande existerade i min och andras jutsu. Under alla de tre passen låg tempo och teknik i harmoni vilket är otroligt skickligt av instruktören att lyckas hålla oss "på mattan" samtidigt som tempo och attityd låg på rött...
Jag hade således behövt ytterligare in dräkt med mig för att vara någorlunda fräsh imorse då träningen skulle fortsätta. Eftersom jag är övertygad om att fler gjort samma misstag kommer jag dock inte att skämmas alltför mycket, utan lägga till "ta med två dräkter" till min lessons learned"-lista för helgen.
En annan sak som gör helgen minnesvärd är de två tekniker, en handledsbrytning och ett bensvep, som satt som en smäck. Känslan att uke förvandlats till en klick smör på en varm plåt är en av anledningarna till att träningen fortgår efter två decenniers brottande. Jämför gärna golfaren som jagar "ticket" i bollen...
End. Out.
Kommentarer
Trackback
