Fysbloggen

Idag var det 13-km som fick påhälsning. Efter ca 7 k´s kändes benen stumma och givetvis skulle de väckas.

Att gå ca hunda meter och maxa ca 200 är inte oöverträffat jobbigt. De första 2-3 gångerna. Sedan börjar mjölksyran göra sig påmind och ljud inte helt olikt en astmadrabbad säls utstöts. Tror jag höll ut ca 10 gånger, sen blev det bara för mödosamt. En skön promenad sista 3-4 kilometrarna och sen var jag hemma.

Jobbig träning är plågsam och mjölksyraträning kan göra riktigt ont, men när träningen är över och man sitter hemma med ett stort glas kallt vatten och pustar ut känns ansträngningen värd att göra.

Imorgon är det ju-jutsu på schemat och jag ser fram emot ett kalaspass nere i Kistadojon. Hoppas träningen blir välbesökt...

End. Out.

Nu är det äntligen outat. Så ser det ut i terränglådan när Hr Forsman sliter grus. Kortet togs efter ca 12 k´s. 
16.3 k´s på 80 minuter är jag faktiskt nöjd med eftersom jag inte sprungit på ett tag. (Sist räknas inte riktigt eftersom det blev en kort runda i sunktempo).

Räknar lite snabbt och konstaterar att om jag springer i detta tempo nästa år så blir tiden för maran ca 3.20, vilket nästan är en utopi.

Under fyra borde jag dock fixa, tycker jag...

End. Out.

I DN http://www.dn.se/nyheter/sverige/rad-om-joggingskor-ar-vardelosa skrivs det att löpbandstester i butik vid köp av löparskor är utan verkan. Jag har en bestämd uppfattning angående detta och jag ska börja argumentera:

1. Det är biomekaniskt självklart att en led som belastas snett går sönder snabbare än en led som belastas på ett sätt som gör att kraften går rakt genom leden. Försök att gå extremt på insidan av fötterna så kommer du garanterat ha ont i knäna inom en timme... Samma verkan ges genom att ofrivilligt pronera eller supinera i varje steg under lång tid då tio- eller hundratals mil löps.

2. En av delarna som kritiseras i artikeln är personalens kunskapsnivå. Jag är besämd i min åsikt att man kan lita på personal i butiker som är specialiserade på löpning, medan de stora sportkedjorna kan ha personal som endast har en grundläggande utbildning eller kanske är vikarie och helt saknar utbildning. Själv har jag sökt mig till butiker som endast säljer löputrustning.

3. Den studie som gjorts på 3000 löpare kan mycket väl stämma, men det saknas beskrivning av metod i artikeln. Jag skulle vilja veta hur länge undersökningen varade samt vilken träningsdos försökspersonerna gavs.

Att, som det beskrivs i artikeln, låta en kompis springa bakom och kolla är ett sätt att kolla löpsteget. Men ha då i åtanke att löpningen då inte sker med skor som är neutala och genomtrampningen vid pronation och supination inte syns.  

Eftersom vi ändå är inne på skor kan en liten varning utfärdas: Skor på jätterea är ofta gamla. Skor är gjorda av gummi. Hur väl håller en gammal, torkad gummisnodd?

Nu: Ut för löptur.

Stefan, inte sponsrad.
End. Out.

Edit: Jag blev så engagerad att jag missade att presentera mina egna tankar om fenomenet. jag tycker att om man springer mindre än 5 km per vecka så är inte skor det väsentliga. Längre sträckor kräver bra utrustning och då tror jag att specialbutiker såsom Löplabbet är bra att besöka.

...genom att lugnt jogga lilla sträckan, sju k´s således. Knäet kändes lite ovant, ja hela löpningen kändes ovan och det tog ett bra tag innan jag kom in i en bra, mjuk rytm. Käet kändes som skrivet lite diffust, det känns att det finns grejjer där som är ihoptryckta och att något som inte ska vara där är där ändå.
Ska egentligen kanske ta det lugnt ett par dagar till, MEN JAG KUNDE INTE låta bli att ge mig ut på en liten teststräcka.
Kondisen i övrigt kändes svagare än normalt. Hade inte kunnat köra milen idag, men tanken är att när jag kommer igång kommer stegringen i sträcklängd bli brutal.

Det är skönt att svettas av ansträngning.

End. Out.

Igår var det dags att testa knäet lite försiktigt. Fortfarande svullet, men med en preussiskt sträckt daur-binda lagd i vackert fiskbensmönster skulle ju-jutsu utövas med svett och kämpa.

Och det gick bra. Skönt att få växla upp kroppen i tempo, få känna att kroppen fick jobba ordentligt för att orka och ett pass där jag som instruktör totalt bortsåg från de övrigas behov eller vilja. Jag körde ett feel-goodpass för mig själv, det jag kände att jag ville...

En skön pryl var att det smakade gott även för de två svartbältena som också fick vara med på ett hörn.

Har beslutat att lägga in mer jobbig träning i höst så att de som tränar verkligen får jobba varje pass. Det är svårt att instruera och ha en känsla för hur jobbigt passet man håller är, men har upptäckt att jag nog har blivit lite mesig när jag håller jutsupass, antagligen för att de elever jag har på jobbet kräver ett väsentligt lägre tempo än de på jutsun.

Det viktiga är nu att knäet är på väg till storform och 13 augusti går starten i midnattsloppet.... Under 45 är krav, under 43 är målbild.

End. Out.

Så är det, men det kanske ska noteras att jag inte skippar träningen på grund av lättja.

Efter karateträningen förra veckan har lårkakan ännu inte lagt sig. Havreflarnstort blåmärke på låret som trycker och ömmar och en ganska stor ansamling blod som sakta letat sig söderut i benet. Just nu befinner sig ansamlingen runt knäet, vilket gör att knäet känns ostabilt och ömmar ordentligt.

Jag är rätt säker på att inget korsband, menisk eller så är trasigt, däremot kan det inre ledbandet ha fått sig en smäll om knäet vek sig innåt av sparken.

Eftersom jag har bestämt mig för att lyssna på kroppen så får träningen vila tills benet är i normal form och färg. Tillsvidare tar jag det lugnt och fint istället, även fast mitt mentala inre skriker efter rörelse, svett och pannbensfrämjande aktivitet.

End. Out.

I torsdags var det då dags...

Mina kära klubbkamrater gav mig ett presentkort till en upplevelseleverantör för ett år sedan. I vintras, när jag pratade med en träningskompis om just graderingspresenter nämnde jag detta kort och hon utbrister: "Ja! Fallskärm är såååå tufft! Jag har gjort det."
Eftersom jag är lite.. Eller jag menar att jag har respekt för höjder och gravitation hade jag tänkt tanken att hoppa, men just där, just då, insåg jag att det trots skepsis mot Newton och hans floskler blir det nog ett skutt från ett flygplan i alla fall.
Upplevelsen var total, det starka bruset, eller vrålet rättare sagt från fartvinden vid det fria fallet som tryckte skinnet i ansiktet mot kraniet övergick i total tystnad när skärmen utlösts.
Utsikten var det inte heller fel på, det enda som irriterade en del var att skyddsglasögonen inte var tillräckligt täta, vilket bidrog till att jag kisade och såg allt i en dimma. Själva dimman kan ju ha med adrenalinet att göra också. Härligt påslag som jag aldrig känt förut och jag förstår verkligen de som lagt in "läskiga saker" i sin Maslow-trappa.

Kan konstatera att om möjligheten finns så är jag inte den som bangar ett hopp till. Läste förövrigt dagen efter att en hoppare i Småland fått problem och avlidit då skärmen inte utlösts. Bra att det inte stod innan mitt hopp, men en liten tankeställare om att det är rätt farliga grejjer även fast dödsolyckor är väldigt sällan förekommande.

 Ja, jag somnade gott på kvällen.

I fredags kom jag hem och vände. Värmland och Skärjen, en sjö utanför Munkfors var adressen denna gång och två sköna dagar helt i isolering från övrigt samhälle. Att tända en gigantisk brasa på kvällen och sitta och ljuga på en bänk är något jag rekomenderar till samtliga. Vedbastu, lite vedsågning/huggning och gäddfiske är också aktiviteter som förgyllt dessa dagar i frivillig exil från omvärden. Tack för inbjudan och två härliga dagar meddelas här värdparet.

Lårkakan jag fick i onsdags har ännu inte läkt. Däremot har låret bytt färg till sälliknande nyans. Tänker vänta med hård träning tills det lagt sig lite men knäet är helt. Det är det viktigaste.

End. Out.

I den karatestilen jag tränar på sommrarna får man slå och sparka hur hårt man vill. I tävling vill säga. När man tränar gäller samma som för alla kampsporter - man tar i så mycket som motståndaren vill. Dock är det en uttalad filosofi att utmana sig själv och jobba med att spänna rätt kroppsdel vid rätt tillfälle, dvs magen när slaget kommer. Idag körde vi kumite, fighting, och eftersom jag är där just för att utmana mig själv lite så håller jag inte igen så mycket förutom då motståndet är okänt.

Efter en slagserie jag var rejält nöjd med small det dock till. En lårkaka af guds nåde i form av en låg mawashi geri, eller low-kick som det heter på svenska. Precis mitt på senskidan som löper från bäckenet till knäet satt sparken och träffen var perfekt med nedre delen av skenbenet... Nu hoppas jag ordentligt på att benet åter går att sträcka imorgon eftersom jag nog kan behöva det när jag landar från ett hopp på 4 kilometers höjd...

Posse nec possum videntur!
Stefan.

Så det blev milen på förmiddagen. Nu står lunch och lite städning på schemat. Sen är det dags för karate...

Jag känner att jag just nu lever riktigt gott. Eftersom jag har sommarledigt från skolan och jutsuinstruktion kan jag helt och fullt fokusera på min egen träning, något som ofta och i stor grad får stå tillbaka under terminerna. Jag tror det är därför som jag är "periodare" när det gäller träning. Under perioder kan jag, som nu, träna ett eller två pass dagligen för att i andra perioder inte träna alls.
Det viktiga jag lägger ordentlig fokus på är dock att må bra och träning ska vara rolig.

Imorgon ska jag skutta ur flygplan.

/Stefan, mår som han förtjänar.

Igår sade benen att löpning inte var ok. Nu har jag ju pausat löpningen i en dryg vecka och det märktes. Benen var ömma och träningsvärken påminde mig om att det är smart att inte vila för länge från löpningen.
Istället gick jag ner till dojon och brottades. Bra ne-waza och skönt flyt, men jag får ha i åtanke att min stackars uke (motståndare) inte tränat på ett bra tag...

Idag SKA det tränas karate, men först ska asfalt nötas och grus virvlas upp.

/Stefan, känner sig stark idag.

Efter en dryg vilovecka spenderad i Oxelösund på Svenska ju-jutsuförbundets sommarläger var det dags igen att åter nöta asfalt och grus. Eftersom veckan innehöll åtminstone ett träningspass per dag och ett eller ett par instruktörspass kändes kroppen rätt mör. Efter ett par k´s kändes benen bekanta igen och löpningen rullade på. Dessvärre kändes foten av igen, slog upp den lite under ett pass i onsdags, men kändes ok redan dagen efter. Jag börjar bli lite orolig för vad det är som händer, helt plötsligt hugger FTA-ligamentet till och jag måste stödja försiktigt på fossingen. Efter lite vila är den som sagt ok igen, men det vore ju bra om foten slutade bråka.

Jutsulägret var förövrigt som balsam för själen. Riktigt kul är det att ett gäng lägerrävar äntligen har tagit svart och från och med nu upphöjts från trevliga elever till roliga träningskamrater.
 
Att åka på idrottsläger är, för många, en ungdomsaktivitet, men i den sport/idrott/fysiska aktivitet jag utövar finns möjligheten att även som vuxen dra iväg en vecka på sommaren för att få lära sig lite mer. Ungefär tre månaders träning på en vecka sätter ju sina spår och det märks tydligt vilka som är aktiva lägerdeltagare och vilka som inte är det.
 
Att dessutom få förtroende att instruera på dessa läger gör att det blir ännu roligare. Sedan ett par år tillbaka har man som instruktör lite extra ansvar över en grupp, så även i år. Det som är bra med det är ju att jag verkligen får följa utvecklingen i gruppen, från det lite försiktiga förstapasset via fullt-ös-passen efter ett par dagar och de sista passen när vilja och pannben är det som gör att de tränande genomför passen.

En annan sak jag fick pröva på var att lära mig massera. Inte knåda bara för att få någon att slappna av och mjuka stora muskelgrupper, nej nu var det dags att pröva på småmuskler och flytta tillbaka kotor som ligger fel. Att vara kastdocka brukar vara lite jobbigt på en gradering, men jag beundrar det stackars försöksobjekt som fick genomlida en timmes knådning och tryck från en rätt tydligt för hårdhänt rookie...

End. Out.

Jaha, då blev det monstersim idag i alla fall, då. Men skönt var det att blåsa ur kroppen ordentligt. En lite rolig upptäckt jag gjort idag är att om man missar ett andetag i crawlen är det väldigt bökigt att fortsätta i samma tempo med samma simsätt. Syret i kroppen tar helt enkelt slut...

Kort inlägg idag, men kanske mer ikväll.

/Stefan, laktatmätt.