Fysbloggen

Igår var det dags för den femte årstaviken runt på tre dagar. Benen gjorde inte ont men kändes lite lätt oexplosiva. Fyra unga herrar följde mitt tempo som inte var av skämskarraktär, men inte heller något att skryta över. Jag blir faktiskt lite glad när elever kommer efteråt med trötta ansikten men lysande ögon och konstaterar att de aldrig varit i närheten av att springa så långt de nyss gjort. Trots allt är det ju så, tycker jag, att är det något man alltid ska jaga så är det personliga rekord.

Idag är det vila som gäller. Studier vid köksbordet trots att vädret inbjuder till långlöpning. Känner mig lite tung i bröstet och jag kan konstatera att jag än en gång gjort vad jag skulle rekommendera andra att inte göra - Springa i småförkylt tillstånd. Ursäkten finns såklart redan på plats, Jag måste ju på grund av mitt yrke... Ja, ni fattar logiken i det tänket.

Åter till de vetenskapliga rapporterna och engelska ordboken.

End. Out.