Fysbloggen

Efter en vecka i idrottsligt vakum var det äntligen dags att öka takten lite. Det är så oerhört surt att vara lite småkrasslig och känna viljan men veta att det inte är ok att springa när infektionen kan ge livslånga konsekvenser åt fel håll.
Årstaviken runt blev det och det kändes riktigt bra. Trycket från vaderna som pressade iväg övriga kroppen kändes nästan upp till axlarna och tempot var hyfsat. Jag hamnade rätt snabbt i det där sköna flytet, när benen arbetar av sig själva och skallen kan gå på högvarv. Det är märkligt hur en löptur kan påverka allmäntillståndet, efteråt känner jag mig nu piggare, gladare och ser mer positivt på den ganska tuffa dagsplaneringen.
Skönt också att jag inte tappat jättemycket av en veckas vila. Förra gången, när jag hade ont i knäet var första löpturen en utmaning, trots den väna distansen om 7 k´s och skämstempo...

Nu ska jag mentalt ladda för imorgon. Hoppas på fiiiint löpväder.

End. Out.