Första milen....
Mizuni fick följa med på sin första tur. Milen kändes, som vanligt nu för tiden, lite tung och vänster knä är lite överansträngt. Inte så det gör ont, men efter ett par k´s spänner det på utsidan av knäskålssenan. Får vara lite försiktig och ha lite bevakning på knät så jag inte går sönder och får rehabträna, något som är lite mer tråkigt än att vakta målarfärg så den torkar ordentligt...
Skorna får G på första rundan. Det kändes att stegen sitter i en annan vinkel med något nytt på fossingarna. Höften spände lite och benen kändes lite ovana. Löpningen på grus, asfalt och terräng kändes bra, särskilt under tempohöjningar kändes stegen härligt framåt och rejält drivande.
För att ordentligt utvärdera skorna behövs en månads träning. Då har kroppen vant sig vid nya förutsättningar och jag har sprungit in skorna ordentligt.
Igår läste jag på nätet allt jag kunde få tag på när det gäller skor. Mina får bra betyg av olika löpare och nu funderar jag på om jag ska investera i ett par dojjor till att ha på jobbet för ett par Årstaviken runt i höst. Det kan ju uppstå luckor, och tänk om jag inte har skor med mig att springa i.... Hemsk tanke, det där...
End. Out.
Välkomna!
Jag kommer nu att sälla mig till sällskapet "klädbloggare".
MEN: Det är en av få gånger som jag ser det intressant att skriva om vad jag har på mig för något. Inte för att jag vill vara speciellt märkvärdig eller visa hur fin jag är i mina nyinköpta skor, utan för att skorna är en väsentlig del i en löpares utrustning och en diskussionsfråga som alltid är gångbar om det någon gång skulle bli lite tyst i ett sällskap bestående av löpare.
Här är de, hur som helst. Mina nya sköna Mizuno, ett märke jag inte prövat tidigare.
Ofta har löpare ett märke de håller sig till, men jag har valt att testa lite olika. Asics, Saucony, Nike och nu Mizuno. Hittills har mina Nike, de jag haft tills nu varit överlägset i passform och känsla. Efter att ha följt mig troget längs vägar och stigar i ca 100 mil är det dags att byta. Tyvärr går utvecklingen blixtsnabbt i utveckling och nya modeller kommer ibland flera gånger per år. De skor jag hade finns således inte att få tag på längre och då är det idé att exprimentera lite, tycker jag.
Varje gång jag skaffar nya dojjor ser jag till att springa på ett löpband i butiken för att se om mitt löpsteg ändrats sedan förra gången jag handlade skor. Jag har idag ett helt neutralt steg på högerfoten, men sätter en aning extra tyngd på insidan av vänster fot i stegisättningen. Detta medför att jag behöver skor som har ett lite hårdare material på insidan av hälen, annars kommer knäproblemen dyka upp, kanske inte omgående, men om ett år eller så på grund av en större belastning på inre ledbandet.
Eftersom nya skor också ger olika vinklar för musklerna att arbeta med kommer jag springa växelvis med de gamla och nya skorna. Kanske i en månad eller så kommer de gamla skorna få följa med på ca varannat pass. Det känns lite jobbigt att kasta de gamla skorna som följt med under resans gång, Jämför lite med en favorittröja som blivit för urtvättad och nu måste slängas...
End. Out.
Fyra veckor...
...är återhämtningstiden för en kropp som utsatts för ett marathon med ett tidskrav som piska.
Jag har under de löpturer jag tagit aldrig behövt mer än tre dagars vila mellan passen på grund av träningsvärk eller lite stel i någon led eller sena. Känner fortfarande att jag är slö i steget och mör i kroppen, men tyckte att det faktiskt var dags att gaska upp sig och komma i rythm igen, så milen blev det idag. Sega och tunga första två k´s, men sedan lättade det fram till slutet, då det började kännas rejält motigt. Tvingade mig att köra lite intervall på slutsträckan och hoppas att kroppen ska vakna.
Eftersom jag fortfarande känner slöheten bita sig fast tittade jag i mina gamla anteckningar från GIH. Kommer ihåg föreläsningen som handlade om just återhämtning som för övrigt var grym.
Ett hårt aerobt träningspass kan ta ca 72 timmar att återhämta sig ifrån, har jag skrivit. Det slog mig genast att "ett hårt aerobt pass" kanske var menat som en tvåmilsrunda eller motsvarande, så vidare i min forkning googlade jag på "återhämtning marathon" och fick upp en forumtråd där en hel del tyckte att fyra veckor är lagom att mysjogga innan nästa mål sätts.
Det fanns även de som tyckte att en rejäl köttbit och ett tungt rött räckte kombinerat med tre dagars vila. Dessa var de som sprungit Ultror och +10 maror...
Jag håller mig till fyra veckors mysjogg, sen får vi se...
End. Out.
Inte hundra riktigt...
Nä. Jag har varit ute en gång sedan maran, en skön sjua som kändes rätt mödosam, då kroppen inte återhämtat sig ännu sedan loppet. Var ute idag också, mest för att hålla igång kroppen och få svettas lite men efter två-tre k´s kändes kroppen tung och ordentligt seg. Bestämde mig för att dra hemmåt istället och låta kroppen vila lite till.
End. Out.
End. Out.
En liten få-igång-kroppentur...
En njutningsbar sjua som visade att återhämtningen inte är helt fullbordad. Ömmande lår och ena knäet kändes stelt första två k's.
I mål...
Då var jag imål. Inte bara har jag passerat mållinjen på Stockholms Stadion, utan jag är också klar med mitt lilla projekt som började för dryga 14 månader sedan.
Det var ju då jag bestämde mig för att satsa på att springa två maror. Detta efter en 7 k´s löptur som tog över 35 minuter och som verkligen kändes.
Jag inser att jag lyckats. Tyvärr blev det inte två maror, då jobb kom ivägen. Dock blev det ett Midnattslopp, ett Göteborgsvarv och som grädde på moset genomfördes Jubileumsmarathon igår.
Själva loppet kändes bra. Jag hade blivit varnad av min Marathonlöpande kusin B att sista milen var en pannbenssträcka. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli så fruktansvärt trött. Sista sju-åtta k´s ville vaderna krampa ihop och stegen blev kortare och kortare. Levern smärtade på ett helt nytt fantastiskt sätt vid varje andetag som var lite djupare, en plåga som gjorde sig påmind ganska ofta, då kroppen verkligen behövde allt syre den kunde få tag på. På den klassiska "Hur-jobbigt-var-det-skalan", Borgskalan lägger jag en stark 19/20.
Vid stadion, som förövrigt var en fantastisk upplevelse att springa in på, kunde jag välja mellan att ta en kortare väg, den som 1912-löparna tog, eller en lite längre för att få i mig ett helt Marathon enligt gällande statuter. Det fanns inget alternativ. Jag hade omöjligt tagit mig runt den korta extrasträckan. Känslan att se publiken, att veta att målet bara är sekunder bort och själva miljön gjorde ett mycket starkt intryck.
Tiden då? En sann Marathonlöpare pratar inte om tider, Han pratar om när vader krashar och hur fötter tejpas. Kan dock avslöja att min målbild klarades med lite marginal.
Jag har nu en stor respekt för de som genomfört maror, bra mycket större än innan loppet. Kunde faktiskt inte föreställa mig hur det är, verkligen något som måste upplevas för att förstå. De som dessutom har genomfört flera lopp är stålmänniskor i mina ögon. All respekt åt er.
Frågan är vad som händer nu. Bloggen lär ligga nere tills ett nytt mål är satt. Har fått lite förslag och något enstaka är lockande. Igår sade jag att detta kommer bli min enda och sista mara, vilket fick kusin B att le lite sådär, ge mig en klapp på axeln och säga "vänta en vecka.".
Avslutningsvis är det läge tycker jag att meddela att ni som följt min satsning på fysbloggen och i verkliga livet har betytt mycket. Mer än ni anar. Det har givit mig motivation att ge lite extra, springa lite längre och kanske framförallt oftare. Några som förtjänar särskilld uppmärksamhet är mina stackars skor och min Ipod. Utan dessa har nog inte satsningen blivit som den blivit.
Då är dagen här.
Äntligen, tänker jag. En skön känsla direkt när jag vaknade, första medvetna tanken var "Det händer något idag"... Ett gott tecken och nu är väskan packad.
Det blir dubbla tröjor att springa i. Jag går tvärs emot den etablerade vetenskapen och kör bomullströja. Under den är det en rash-guardliknande historia som sitter tight och släpper igenom svett som sätter sig i bomullen. Har kört den kombon ganska ofta när jag tränat på sista tiden och trivs rätt bra så. Och det var väl det som var viktigast? Att trivas, menar jag.
Dagsformen är ok. Såklart blev sömnen sådär inatt, låg och vred mig och gick igenom lopppet. Sprang förbi Universitetet, PHS och andra checkpoints jag utsett under loppets gång.
Om 3.5 timmar börjar resan. Det ska bli najs.
End. Out.
Det blir dubbla tröjor att springa i. Jag går tvärs emot den etablerade vetenskapen och kör bomullströja. Under den är det en rash-guardliknande historia som sitter tight och släpper igenom svett som sätter sig i bomullen. Har kört den kombon ganska ofta när jag tränat på sista tiden och trivs rätt bra så. Och det var väl det som var viktigast? Att trivas, menar jag.
Dagsformen är ok. Såklart blev sömnen sådär inatt, låg och vred mig och gick igenom lopppet. Sprang förbi Universitetet, PHS och andra checkpoints jag utsett under loppets gång.
Om 3.5 timmar börjar resan. Det ska bli najs.
End. Out.
Det blev en myssjua idag.
Nu gäller:
Det är ju ganska nära mål nu... 14 månader sedan drygt som jag bestämde mig för det lilla påhittet.
En fråga är ju vad jag ska med bloggen till efter imorgon, då jag förmodligen skriver något innan jag drar och naturligtvis redovisar någon form av resultat efter. Men sen då? Ska jag bara lägga den åt sidan, eller vad är brukligt? Kom med förslag.
End. Out.
Imorgon rundar jag stenen...
Såhär ser den ut. Vid Sollentuna kyrka står stenen som markerar att det är dags att vända och springa tillbaka till stadion. Har gått igenom banan mentalt och delat upp den i mindre delar. På det viset blir det inte så långt i skallen. Det är ju mycket skönare att veta att jag har fem k´s till nästa delslut, därefter ett par block kvar än att tänka på de exempelvis 27 k´s jag har kvar när jag avverkat 25...
Bilden är tagen från www.jubileumsmarathon.se
End. Out.
Nummerlapp och lite mer lys i ögonen...
Det är något speciellt med att få sin nummerlapp. Vet inte vilken gång i ordningen det är som jag tar mig till ett ställe och ser alla lite förväntansfulla och ganska taggade människor som ska göra mig sällskap under morgondagens lopp. Det är standard att hämta nummerlappen dagen innan, dels för att det ofta är mindre kö då, men också för att kunna parera de fel som kanske kan uppstå. Har förresten aldrig hänt att det varit något problem, men det är som att åka på ju-jutsugradering med bara en gi, för den har ju aldrig gått sönder och den håller NOG under graderingen också... Inte en chans att jag tar den risken.
Som vanligt var stämningen lite laddad. Jag kände energin som väntade på att släppas lös imorgon och mångas ögon lyste lite sådär extra. Kul förövrigt att nummerlappsutdelningen var på Wembley, gräsmattan utanför GIH, där jag haft mängder av lektioner under min tid som student.
Åskan dånar och regnet öser ner. Därför blir det bedömt ingen liten löprunda idag. En passande film och kanske lite lösviktsgodis står istället för "att göra i brist på annat". Känner att det inte riktigt är läge att göra något som kräver lite uppmärksamhet och fokus idag.
Och så ska det vara dagen innan...
End. Out.
Två dagar kvar...
och inatt hade jag svårt att sova. Helt enligt planen och skönt att äntligen känna att skallen faktiskt bryr sig om att kroppen ska prestera snart. Jag fungerar så, det har jag lärt mig efter prov, tentor, graderingar, ja allt som innebär att jag lägger lite extra tryck på mig själv och kräver max av min förmåga.
Svårt att sova dagarna innan är en del av laddningen. Så är det. En annan är rastlösheten som smyger sig på. Det är svårt att sitta still, svårt att fokusera på något under längre tid utan att tankarna far iväg mot Uppgiften. Jag har lärt mig att det är så jag är och trivs rätt bra med att gå in i min lilla bubbla dagarna innan en utmaning, även fast vissa anser att de "dagar" jag syftar på är veckor och kanske månader. Fakta är ju att marathon är något jag bestämde mig att springa för mer än ett år sedan och jag har verkligen satsat.
Förutom de pass jag presenterat på bloggen har jag tränat dels styrketräning, men framförallt ju-jutsu ca 1-3 ggr i veckan. Utöver detta har jag fysat på jobbet i olika former. Regeln har dock (nästan) alltid hållits att jag inte ska bli ordentligt trött av träning mer än en gång om dagen.
En del viloperioder har det blivit, mest på grund av jobb, skada eller förkyld. Jag är dock rätt stolt och nöjd över att jag lyckats lyssna på kroppen såpass att skadorna inte varit svåra. En fet lårkaka, en fot som krånglade i höstas och en rygg som väsnades för någon månad sedan, men i övrigt varit oförskämt frisk. Ja, jag är nöjd över den träningsdos jag kunnat lägga på Maran och kunde nog inte gjort det mycket mer effektivt.
Det viktiga är dock att jag njutit av varenda träningssekund.
End. Out.
Det känns nu.
Idag var tanken att vila skulle idkas.
Det blev inte så.
En sväng på gamla jobbet (åh herrejösses vad jag kommer sakna det...) för att lämna tillbaka lite nycklar, leg och annat bråte gjorde att jag bara MÅSTE besöka gymmet för sista gången.
Jag var jätteförståndig då jag valde att plåga överkroppen istället för som vanligt ett pass som brukar drabba hela kroppen. Den fantastiska känslan av skakande armar och pirr i fingrarna infann sig som på beställning och dessutom visade det sig att jag fortfarande har tillgång till gymmet även i framtiden. Sweet!
Imorgon däremot blir det vila. Kanske förvisso ett lätt teknikpass till kvällen, men inget som jag behöver återhämta mig nämnvärt för. Fredag är vikt åt en lätt och njutbar 7 k´s runda, mest för att hålla igång kroppen. En flack bana är det tänkt att avverka, ska ju inte få någon som helst syra i benen som hämmar laddningen till lördagens kraftprov.
Käket är en annan aspekt. Nu gäller det att trycka kolhydrater och mat i största allmänhet in i ansiktet. Både mentalt och fysiskt är det viktigt för mig att veta att jag laddat upp ordentligt med energi och näring till lördag.
Det är en liten "grej" jag haft för mig sedan jag graderade till, tror jag, andra dan. Ordentlig och bra mat dagarna innan för att känna att jag laddat så optimalt det går. Helst skulle jag vilja tagit ledigt från jobb och allt veckorna innan graderingarna, men det kan ju en ostsmörgås räkna ut att det inte är aktuellt.
Så bra som möjligt är tillräckligt bra får det bli nu.
Har faktiskt börjat känna lite tagg inför lördagen. Löpentusiastiska kompisar, bland annat en gammal jutsukompis som också ska springa, hänger på laddningen på sociala medier och ögonen börjar nog lysa lite extra, precis som det ska vara.
End. Out.
Nu är det riktigt nära...
...och sista mödosamma passet är avklarat. Kanske blir det ett över-milen-pass på torsdag, men det beror på dagsform och känsla i kroppen.
Senaste veckorna har varit dåliga ur löparperspektiv, då jag dels varit lite sådär nysförkyld utan feber men känt att något stör kroppen. Det betyder ingen löpning, då jag är duktig och lyssnar på kroppen. Typ.
Dessutom har jag varit på jutsuläger i Oxelösund av alla ställen. Det är faktiskt MYCKET mysigare och bättre än det låter. Bra folk, bra träning och bra mat. Dessutom uppehåll.
Detta betyder tyvärr också att löpningen fått vänta. Ett pass blev det då tid fanns och en backe hittades...
Senaste dagarna har jag försökt mig på ett återtag. Stegringskurvan har varit 7, 0, 13, 16, vilket gör att jag nu känner mig ganska redo för de 42 monsterkilometrarna på lördag.
vi får se, men som det känns nu är jag ganska oladdad och opepp, Det lär ändra sig fram mot start, då jag vet att jag kommer stå och vibrera i startfållan. Jag har ju då fått en nummerlapp på bröstet...
End. out.
