Fysbloggen

Då var jag imål. Inte bara har jag passerat mållinjen på Stockholms Stadion, utan jag är också klar med mitt lilla projekt som började för dryga 14 månader sedan.

 

Det var ju då jag bestämde mig för att satsa på att springa två maror. Detta efter en 7 k´s löptur som tog över 35 minuter och som verkligen kändes.

Jag inser att jag lyckats. Tyvärr blev det inte två maror, då jobb kom ivägen. Dock blev det ett Midnattslopp, ett Göteborgsvarv och som grädde på moset genomfördes Jubileumsmarathon igår.

 

Själva loppet kändes bra. Jag hade blivit varnad av min Marathonlöpande kusin B att sista milen var en pannbenssträcka. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli så fruktansvärt trött. Sista sju-åtta k´s ville vaderna krampa ihop och stegen blev kortare och kortare. Levern smärtade på ett helt nytt fantastiskt sätt vid varje andetag som var lite djupare, en plåga som gjorde sig påmind ganska ofta, då kroppen verkligen behövde allt syre den kunde få tag på. På den klassiska "Hur-jobbigt-var-det-skalan", Borgskalan lägger jag en stark 19/20.

Vid stadion, som förövrigt var en fantastisk upplevelse att springa in på, kunde jag välja mellan att ta en kortare väg, den som 1912-löparna tog, eller en lite längre för att få i mig ett helt Marathon enligt gällande statuter. Det fanns inget alternativ. Jag hade omöjligt tagit mig runt den korta extrasträckan. Känslan att se publiken, att veta att målet bara är sekunder bort och själva miljön gjorde ett mycket starkt intryck.

 

Tiden då? En sann Marathonlöpare pratar inte om tider, Han pratar om när vader krashar och hur fötter tejpas. Kan dock avslöja att min målbild klarades med lite marginal.

 

Jag har nu en stor respekt för de som genomfört maror, bra mycket större än innan loppet. Kunde faktiskt inte föreställa mig hur det är, verkligen något som måste upplevas för att förstå. De som dessutom har genomfört flera lopp är stålmänniskor i mina ögon. All respekt åt er.

 

Frågan är vad som händer nu. Bloggen lär ligga nere tills ett nytt mål är satt. Har fått lite förslag och något enstaka är lockande. Igår sade jag att detta kommer bli min enda och sista mara, vilket fick kusin B att le lite sådär, ge mig en klapp på axeln och säga "vänta en vecka.".

 

Avslutningsvis är det läge tycker jag att meddela att ni som följt min satsning på fysbloggen och i verkliga livet har betytt mycket. Mer än ni anar. Det har givit mig motivation att ge lite extra, springa lite längre och kanske framförallt oftare. Några som förtjänar särskilld uppmärksamhet är mina stackars skor och min Ipod. Utan dessa har nog inte satsningen blivit som den blivit.