Det närmar sig...
Efter Gbgvarvet har jag känt mig sliten. Benen har inte riktigt haft det där klippet jag är lite bortskämd med att kunna plocka fram i backar och på slutet av passen. De har istället varit trötta, lederna lite gnälliga och protesterande under de småpass jag genomfört.
Tisdagen efter loppet var jag inne på att ta en lugn halvmil på bana. Det blev istället två k´s i skämstempo och styrketräning istället. Kroppen kändes matt, benen protesterade hej vilt och någon mental sisu fanns inte att uppbåda.
Så var det även när jag skulle ta mig runt milen några dagar senare. Ja, det gick, men det var ju inte någon strålande insats jag bjöd mig själv på.
På samma sätt har ju-jutsun blivit lite lidande, även fast jag tränat en del pass så har det inte varit i det där frejdiga tempot jag kan plocka fram när jag får chansen.
Kort sagt: Jag har behövt återhämta och vila, och det har jag gjort så gott det har funkat.
Igår satte jag gränsen. Det var dags att producera lite svett och träningsvärk. Det blev milen (min "lilla sträcka" och ett motionsspår som ligger lite lägligt mitt i). Det var ganska kämpigt men så underbart skönt efteråt att känna kroppens belöningssystem skjuta in endorfiner i systemet.
Det resulterade naturligtvis i att det var löpdag idag också. Jag kände innan jag stack iväg att det kunde bli ett långpass. 21 k´s stoppade det på och jag är ganska nöjd med tempot. Lederna ömmade lite under passet, men det kommer finnas ett par dagar då jag kan vila ordentligt.
Jag har intalat mig själv att Marathon gör ont. Jag är övertygad om att jag, dagarna efter loppet kommer ligga som en strandad säl och ynka över trasiga fötter, ömmande knä- och höftleder och vara allmänt svag.
Det möjligtvis lite skumma med det är att jag faktiskt ser fram emot det. Att få känna att jag givit allt jag kan, just där, just då är ju lite själva meningen med hela projektet...
End. Out.
Mera såga...
Mina luftvägar har tydligen kapitulerat för någon sorts invaderande infektion... Inte roligt när kroppen är precis så "nej, ingen träning idag", men fortfarande är sprittig av aktionslust. Känns som om benen vill springa iväg av sig själv, men jag får hålla mig i skinnet och avvakta.
Så länge tänkte jag fortsätta såga. Denna gång är det kosttillskotten som får dyngstryk.
Marknaden för kosttillskott är enorm och omsätter miljarder i valfri valuta varje år. I Sverige är kosttillskott något naturligt för den ivrige styrke- och fitnesstränande, men vet de vad de stoppar i sig?
På Riksidrottsförbundet avråder man från att använda sig av kosttillskott, http://www.rf.se/Vi-arbetar-med/Antidoping2/Kosttillskott/ bland annat med argumentet att individen faktiskt inte vet vad som är i de piller/pulver som den stoppar i sig.
MEN, säger den snabbtänkte, det är väl bara att läsa innehållsförteckningen och jämföra med WADA:s dopinglista?
Joråsåatte, kontrar jag. Bara för att det finns en prydlig innehållsförteckning på burken behöver det inte betyda att den stämmer. Prestationshöjande medel borde ju vara populärt, och det finns en uppsjö märken som konkurerar lite med varandra. Är det inte lite enkelt att stoppa i "bara lite sånt här förbjudet" för att förbättra resultaten av att använda vår produkt?
Det har dessvärre visat sig att även etablerade märken kör ovanstående race för att öka marknadsandelar med följd att individer stängts av från ALL IDROTT I RF:S REGI, ÄVEN TRÄNING.
Dessutom blir de som döms för dopingbrott, med namn och klubbtillhörighet, publicerade i tidningen Svensk idrott.
Jag brukar ta upp exemplet Anna-Carin Olofsson, en av våra främsta skidskyttar genom tiderna. En stenhård idrott där det gäller att åka skidor som ett troll genom skogen för att sedan snabbt komma ner i puls och skjuta på små mål på (tror jag) 50 meter, en gannlaga uppgift.
Maten är utan tvekan jätteviktig - Dels få i sig tillräckligt med energi för att orka, dels få i sig tillräckligt med näring för att kunna återhämta snabbt och för att kroppen i övrigt ska kunna fungera optimalt.
Hon åt vanlig mat och tog en multivitamintablett om dagen, eftersom hon visste att hon slarvade lite med frukt och grönt...
Inget proteinpulver, inget kreatinfosfat, ingen prestationshöjande syra/olja/tablett/pulver. Bara vanlig varierad kost. Sen att portionerna var imponerande och fyra lagade mål mat om dagen var standard, det är äen annan sak. Tror förövrigt inte att någon jag känner är i behov av den dosen energi om dagen, inte ens jag som under uppladdning kan vara uppe i ca 9 pass i veckan...
Så: Kosttillskott ska man vara försiktig med. Tänk på att kontrollera om produkten är godkänd av läkemedelsverket. Inte ens apotek saluför endast av staten godkända medel. Även de vill ju tjäna dollars...
End. Out.
Lite däven...
Kändes ganska bra, men benen var inte sig själva kände jag, även fast sträckan jag löpte var smått blygsam.
Den allmäna planen var att jag skulle ge mig själv en ordentlig runda idag, en mysrunda på en sisådär 13-16 k´s, men det är lite rossligt i bröstkorgen och då måste kroppen vila.
Jag konstaterar nöjt att jag blivit aktsam och mycket bättre på att lyssna på kroppens signaler när den inte är helt i sin ordning. Mer noggrann att vila från löpning om jag har känningar i benen och mer preussisk när kroppen har nån infektion i sig. Det är jag rätt nöjd med och jag är övertygad att träningsdosen över tid blir större och resultaten bättre om jag vilar de gånger kroppen inte är ok.
Nu blir det att avvakta tills imorgon och ta beslut via stridsledning och uppstuds. Hoppas det känns bra så benen får arbeta lite. De vill nämligen ut och röra på sig, signalerar de till CNS.
Ingen sågning av diet idag, den kommer när jag är på den typen av humör.
End. Out.
Ord och inga visor.
Ni som tittar på bantningsprogram typ "vad har du i kylskåpet, din sopa?" och läser Aftonbladet hälsa utan att vara källkritiska: Snälla, för er egen skull: Läs vad jag tycker.
Vi börjar med min pulshöjare nr 1, LCHF.
Står för Low Carb, High Fat och innebär i stort att allt vad kolhydrater heter skall undvikas. Inte helt, men i stort. Istället skall energiintaget ordnas genom att äta fett och protein.
I västvärlden har vi under under senare år äntligen fått lite bukt med hjärt och kärlsjukdomar, eller åtminstone har kunskapen om hur man undviker kärlkramp etc ökat hos den enskilde individen.
Receptet är enkelt: Ät varierad kost, frukt och grönsaker varje dag och motionera ca 2-3 ggr per vecka så du blir ordentligt svettig. Jag lägger till att man ska kunna skilja på fest och vardag.
Enligt dieten ska kolhydrater intas ytterst sparsamt. Undvik potatis, ris och pasta och ät endast lite frukt och grönt. Träning ska man, enligt en artikel i Metro jag läste nyligen, ta det lite lugnt med. då man kan känna sig trött och sliten efter. (Tror jag det, eftersom kolhydrater inte finns tillgängligt för lite mer hastig och mödosam verksamhet).
Vi börjar argumentera lite då:
Den mänskliga hjärnan använder kolhydrater som energikälla normalt. Det är bara att fundera hur skallen funkar före kontra efter frukost så förstår vem som helst att det nog är bra att få i sig lite kolisar istället för ett gäng baconskivor och stekt ägg.
För de som är hängivna dieten och regelmässigt kör baconfrukost är det istället ketonkroppar, som bildas i levern av fettmolekyler som används som bränsle av hjärnan. Lite som bränsle till en bil som har för lågt oktanvärde, och restprodukten aceton märks tydligt.
Om jag nu vill skaffa en hjärt- eller kärlsjukdom kommer jag börja med LCHF. Det är det absolut bästa sättet att få i sig så dåliga blodfetter som möjligt. Om jag dessutom slutar motionera bör jag ha skaffat någon av sjukdomarna inom tre år.
Ett säljargument som används är att dieten ger en snabb viktnedgång. Det stämmer. Eftersom ingen nämnvärd tillförsel av kolhydrater sker, så har personen gått ned ca 6-800 gram kolhydrater på ca 1-2 dygn.
Dessutom binder varje gram kolhydrat tre gram vatten, vilket gör att viktnedgången blir ca 3-4 kg på en halv vecka. Men det kanske inte var den substansen man ville bli av med, utan överflödigt fett?
Till sist: Jag tjänar inga pengar på att sitta och ogga över olika kurer för att gå ned i vikt. Jag är heller ingen uppmärksamhetspundare som söker rampljus till varje pris.
Till skillnad från de som står bakom respektive diet, som skriver högvis med böcker om sin fantastiska produkt och som tjänar bra med pengar på tv-program, föreläsningar och annat produktrelaterat.
Övriga dieter sågas efterhand.
End. Out.
Göteborgsvarvet
Uppladdningen har väl inte varit optimal, om det nu i mina ögon är möjligt att optimalt ladda inför en prestation utan att låta träningen helt ta över livet...
Inställningen till loppet var att låta testa distans på asfalt. 21 k´s är en respektabel sträcka och planen låg att jag skulle mysa i 16 k´s för att sedan låta kropp och skalle få som de vill och jaga sekunder och placeringar.
Ja, jag är så. Sekunderna per k är viktiga och placeringarna lika så. När man tävlar så tävlar man. Det gör att jag tar ut all kraft som finns just där och då. Avvägt för att orka nästan i mål men kötta sista biten...
Det gick nästan så. Under större delen av loppet fanns gott om plats för att kunna löpa i en jämn och trygg takt, men här och där blev banan trång och det var omöjligt att hålla en bra och trygg takt. Två val finns då: Sega och bli frustrerad bakom nått segjon eller intervalla i zick-zack för att kunna hålla pulsen.
Rätt. En del intervallande blev det, och vid 14 k´s tröttnade jag på segliret och lade mig i omspringningsfil. Med benen i hänggas de sista 7 kunde jag konstatera att jag sprang loppet i tredjedelar och progressivt, dvs snabbare på slutet än i början.
Klart jag var ganska trött när jag gick i mål, jag hade ju spurtat i 7 k´s, men en mara känns inte alltför omöjlig att genomföra. Apropå det: Det blir bara en mara för mig. Jobb kom i vägen och när Chefen säger att man ska jobba så jobbar man.
Tiden? 1.46 och varje k avverkades på i snitt 5.02.
Tänk om det stått 4.59...
Rätt nöjd.
End. Out.
Uppladdning inför test 1.
Det är dags att nöta lite asfalt på andra sidan riket. Nationens baksida får givetvis inte vara orörd inför den sista tiden inför loppen som går i Den Kungliga Hufvudstaden.
Göteborgsvarvet skall avverkas och Götets asfalt ska slitas till den milda grad. Känns bra inför loppet, det var ett tag sedan jag var uppe och nosade på 20 k´s, men träningen har fungerat bra ändå.
Det har inte blivit löpning som i somras, utan löpningen har ersatts av ju-jutsu och marschträning, vilket, hoppas jag, kan hjälpa mig att klara stigningar lite lättare.
Känslan inför loppet är som vanligt inför en prestation. Lite pirrig och benen vill iväg. NU. Men jag har disciplin. Väntar och laddar inför imorgon. Viktigt att jag har tålamod i början av loppet och inte rusar iväg som en kapplöpningshäst... Tänker inte göra samma miss som på Midnattsloppet, där första två k´s gick på knappa 8.
I övrigt känns det som inför en gradering och ögonen lyser...
End. Out.
