Göteborgsvarvet
Uppladdningen har väl inte varit optimal, om det nu i mina ögon är möjligt att optimalt ladda inför en prestation utan att låta träningen helt ta över livet...
Inställningen till loppet var att låta testa distans på asfalt. 21 k´s är en respektabel sträcka och planen låg att jag skulle mysa i 16 k´s för att sedan låta kropp och skalle få som de vill och jaga sekunder och placeringar.
Ja, jag är så. Sekunderna per k är viktiga och placeringarna lika så. När man tävlar så tävlar man. Det gör att jag tar ut all kraft som finns just där och då. Avvägt för att orka nästan i mål men kötta sista biten...
Det gick nästan så. Under större delen av loppet fanns gott om plats för att kunna löpa i en jämn och trygg takt, men här och där blev banan trång och det var omöjligt att hålla en bra och trygg takt. Två val finns då: Sega och bli frustrerad bakom nått segjon eller intervalla i zick-zack för att kunna hålla pulsen.
Rätt. En del intervallande blev det, och vid 14 k´s tröttnade jag på segliret och lade mig i omspringningsfil. Med benen i hänggas de sista 7 kunde jag konstatera att jag sprang loppet i tredjedelar och progressivt, dvs snabbare på slutet än i början.
Klart jag var ganska trött när jag gick i mål, jag hade ju spurtat i 7 k´s, men en mara känns inte alltför omöjlig att genomföra. Apropå det: Det blir bara en mara för mig. Jobb kom i vägen och när Chefen säger att man ska jobba så jobbar man.
Tiden? 1.46 och varje k avverkades på i snitt 5.02.
Tänk om det stått 4.59...
Rätt nöjd.
End. Out.
