Fysbloggen

Efter Gbgvarvet har jag känt mig sliten. Benen har inte riktigt haft det där klippet jag är lite bortskämd med att kunna plocka fram i backar och på slutet av passen. De har istället varit trötta, lederna lite gnälliga och protesterande under de småpass jag genomfört.
Tisdagen efter loppet var jag inne på att ta en lugn halvmil på bana. Det blev istället två k´s i skämstempo och styrketräning istället. Kroppen kändes matt, benen protesterade hej vilt och någon mental sisu fanns inte att uppbåda.

Så var det även när jag skulle ta mig runt milen några dagar senare. Ja, det gick, men det var ju inte någon strålande insats jag bjöd mig själv på.
På samma sätt har ju-jutsun blivit lite lidande, även fast jag tränat en del pass så har det inte varit i det där frejdiga tempot jag kan plocka fram när jag får chansen.

Kort sagt: Jag har behövt återhämta och vila, och det har jag gjort så gott det har funkat.

Igår satte jag gränsen. Det var dags att producera lite svett och träningsvärk. Det blev milen (min "lilla sträcka" och ett motionsspår som ligger lite lägligt mitt i). Det var ganska kämpigt men så underbart skönt efteråt att känna kroppens belöningssystem skjuta in endorfiner i systemet.
Det resulterade naturligtvis i att det var löpdag idag också. Jag kände innan jag stack iväg att det kunde bli ett långpass. 21 k´s stoppade det på och jag är ganska nöjd med tempot. Lederna ömmade lite under passet, men det kommer finnas ett par dagar då jag kan vila ordentligt.

Jag har intalat mig själv att Marathon gör ont. Jag är övertygad om att jag, dagarna efter loppet kommer ligga som en strandad säl och ynka över trasiga fötter, ömmande knä- och höftleder och vara allmänt svag.
Det möjligtvis lite skumma med det är att jag faktiskt ser fram emot det. Att få känna att jag givit allt jag kan, just där, just då är ju lite själva meningen med hela projektet...

End. Out.