Inte bra.

Kom hem, laddade under tiden jag satt i kö på Essingeleden och såg fram emot en 12-runda. Ingen löpning igår gjorde naturligtvis att abstinensen kom krypande, svett och blodsmak skulle produceras i sjuka mängder.
Nåväl.
Kom hem, bytte om och såg de gråa molnen på himlen, men filosoferade om mörka oktoberkvällar med störtregn och insåg att det är bäst att vänja sig. Vädret får aldrig vara en faktor, såvida inte kyla gör det onyttigt att springa.

Första kilometern kändes bra. kilometer nr 2 likaså men sedan stack det till i vänsterfoten, sådär lagom, som om kroppen vill skicka ett tydligt jag-budskap. "Spring inte mer, för då går jag sönder" var det tydliga budskapet för dagen, så det var bara att vända om i duggregnet och ta sig hem, besviken men ändå nöjd över att äntligen ha lyssnat på kroppens signaler.

Alltför många gånger har jag sett och själv upplevt en liten struntskada, typ en vrickad fot, en liiiite för hård smäll på en mjukdel eller motsvarande med fem minuters vila, därefter fortsatt träning som behandling. Detta har ofta resulterat i en värre skada med väsentligt längre läktid och fler missade träningspass.

Idag får således löpningen anses klar och ersättas av en ordentlig och klassisk BRAK.

/Stefan, lite sur men ändå nöjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0