Då är vi igång igen...
Efter en dryg vilovecka spenderad i Oxelösund på Svenska ju-jutsuförbundets sommarläger var det dags igen att åter nöta asfalt och grus. Eftersom veckan innehöll åtminstone ett träningspass per dag och ett eller ett par instruktörspass kändes kroppen rätt mör. Efter ett par k´s kändes benen bekanta igen och löpningen rullade på. Dessvärre kändes foten av igen, slog upp den lite under ett pass i onsdags, men kändes ok redan dagen efter. Jag börjar bli lite orolig för vad det är som händer, helt plötsligt hugger FTA-ligamentet till och jag måste stödja försiktigt på fossingen. Efter lite vila är den som sagt ok igen, men det vore ju bra om foten slutade bråka.
Jutsulägret var förövrigt som balsam för själen. Riktigt kul är det att ett gäng lägerrävar äntligen har tagit svart och från och med nu upphöjts från trevliga elever till roliga träningskamrater.
Att åka på idrottsläger är, för många, en ungdomsaktivitet, men i den sport/idrott/fysiska aktivitet jag utövar finns möjligheten att även som vuxen dra iväg en vecka på sommaren för att få lära sig lite mer. Ungefär tre månaders träning på en vecka sätter ju sina spår och det märks tydligt vilka som är aktiva lägerdeltagare och vilka som inte är det.
Att dessutom få förtroende att instruera på dessa läger gör att det blir ännu roligare. Sedan ett par år tillbaka har man som instruktör lite extra ansvar över en grupp, så även i år. Det som är bra med det är ju att jag verkligen får följa utvecklingen i gruppen, från det lite försiktiga förstapasset via fullt-ös-passen efter ett par dagar och de sista passen när vilja och pannben är det som gör att de tränande genomför passen.
En annan sak jag fick pröva på var att lära mig massera. Inte knåda bara för att få någon att slappna av och mjuka stora muskelgrupper, nej nu var det dags att pröva på småmuskler och flytta tillbaka kotor som ligger fel. Att vara kastdocka brukar vara lite jobbigt på en gradering, men jag beundrar det stackars försöksobjekt som fick genomlida en timmes knådning och tryck från en rätt tydligt för hårdhänt rookie...
End. Out.
Jutsulägret var förövrigt som balsam för själen. Riktigt kul är det att ett gäng lägerrävar äntligen har tagit svart och från och med nu upphöjts från trevliga elever till roliga träningskamrater.
Att åka på idrottsläger är, för många, en ungdomsaktivitet, men i den sport/idrott/fysiska aktivitet jag utövar finns möjligheten att även som vuxen dra iväg en vecka på sommaren för att få lära sig lite mer. Ungefär tre månaders träning på en vecka sätter ju sina spår och det märks tydligt vilka som är aktiva lägerdeltagare och vilka som inte är det.
Att dessutom få förtroende att instruera på dessa läger gör att det blir ännu roligare. Sedan ett par år tillbaka har man som instruktör lite extra ansvar över en grupp, så även i år. Det som är bra med det är ju att jag verkligen får följa utvecklingen i gruppen, från det lite försiktiga förstapasset via fullt-ös-passen efter ett par dagar och de sista passen när vilja och pannben är det som gör att de tränande genomför passen.
En annan sak jag fick pröva på var att lära mig massera. Inte knåda bara för att få någon att slappna av och mjuka stora muskelgrupper, nej nu var det dags att pröva på småmuskler och flytta tillbaka kotor som ligger fel. Att vara kastdocka brukar vara lite jobbigt på en gradering, men jag beundrar det stackars försöksobjekt som fick genomlida en timmes knådning och tryck från en rätt tydligt för hårdhänt rookie...
End. Out.
Kommentarer
Postat av: Martin räv
Smickrare där :-) Men nu fick fi ju inte nöjet till pardans just vi två. Så jag får behålla detta danskort till nästa tillfälle. Tills dess, ha dé Shindo-gött
Trackback
