Adrenalin och minisemester
I torsdags var det då dags...
Mina kära klubbkamrater gav mig ett presentkort till en upplevelseleverantör för ett år sedan. I vintras, när jag pratade med en träningskompis om just graderingspresenter nämnde jag detta kort och hon utbrister: "Ja! Fallskärm är såååå tufft! Jag har gjort det."
Eftersom jag är lite.. Eller jag menar att jag har respekt för höjder och gravitation hade jag tänkt tanken att hoppa, men just där, just då, insåg jag att det trots skepsis mot Newton och hans floskler blir det nog ett skutt från ett flygplan i alla fall.
Upplevelsen var total, det starka bruset, eller vrålet rättare sagt från fartvinden vid det fria fallet som tryckte skinnet i ansiktet mot kraniet övergick i total tystnad när skärmen utlösts.
Utsikten var det inte heller fel på, det enda som irriterade en del var att skyddsglasögonen inte var tillräckligt täta, vilket bidrog till att jag kisade och såg allt i en dimma. Själva dimman kan ju ha med adrenalinet att göra också. Härligt påslag som jag aldrig känt förut och jag förstår verkligen de som lagt in "läskiga saker" i sin Maslow-trappa.
Kan konstatera att om möjligheten finns så är jag inte den som bangar ett hopp till. Läste förövrigt dagen efter att en hoppare i Småland fått problem och avlidit då skärmen inte utlösts. Bra att det inte stod innan mitt hopp, men en liten tankeställare om att det är rätt farliga grejjer även fast dödsolyckor är väldigt sällan förekommande.
Ja, jag somnade gott på kvällen.
I fredags kom jag hem och vände. Värmland och Skärjen, en sjö utanför Munkfors var adressen denna gång och två sköna dagar helt i isolering från övrigt samhälle. Att tända en gigantisk brasa på kvällen och sitta och ljuga på en bänk är något jag rekomenderar till samtliga. Vedbastu, lite vedsågning/huggning och gäddfiske är också aktiviteter som förgyllt dessa dagar i frivillig exil från omvärden. Tack för inbjudan och två härliga dagar meddelas här värdparet.
Lårkakan jag fick i onsdags har ännu inte läkt. Däremot har låret bytt färg till sälliknande nyans. Tänker vänta med hård träning tills det lagt sig lite men knäet är helt. Det är det viktigaste.
End. Out.
Mina kära klubbkamrater gav mig ett presentkort till en upplevelseleverantör för ett år sedan. I vintras, när jag pratade med en träningskompis om just graderingspresenter nämnde jag detta kort och hon utbrister: "Ja! Fallskärm är såååå tufft! Jag har gjort det."
Eftersom jag är lite.. Eller jag menar att jag har respekt för höjder och gravitation hade jag tänkt tanken att hoppa, men just där, just då, insåg jag att det trots skepsis mot Newton och hans floskler blir det nog ett skutt från ett flygplan i alla fall.
Upplevelsen var total, det starka bruset, eller vrålet rättare sagt från fartvinden vid det fria fallet som tryckte skinnet i ansiktet mot kraniet övergick i total tystnad när skärmen utlösts.
Utsikten var det inte heller fel på, det enda som irriterade en del var att skyddsglasögonen inte var tillräckligt täta, vilket bidrog till att jag kisade och såg allt i en dimma. Själva dimman kan ju ha med adrenalinet att göra också. Härligt påslag som jag aldrig känt förut och jag förstår verkligen de som lagt in "läskiga saker" i sin Maslow-trappa.
Kan konstatera att om möjligheten finns så är jag inte den som bangar ett hopp till. Läste förövrigt dagen efter att en hoppare i Småland fått problem och avlidit då skärmen inte utlösts. Bra att det inte stod innan mitt hopp, men en liten tankeställare om att det är rätt farliga grejjer även fast dödsolyckor är väldigt sällan förekommande.
Ja, jag somnade gott på kvällen.
I fredags kom jag hem och vände. Värmland och Skärjen, en sjö utanför Munkfors var adressen denna gång och två sköna dagar helt i isolering från övrigt samhälle. Att tända en gigantisk brasa på kvällen och sitta och ljuga på en bänk är något jag rekomenderar till samtliga. Vedbastu, lite vedsågning/huggning och gäddfiske är också aktiviteter som förgyllt dessa dagar i frivillig exil från omvärden. Tack för inbjudan och två härliga dagar meddelas här värdparet.
Lårkakan jag fick i onsdags har ännu inte läkt. Däremot har låret bytt färg till sälliknande nyans. Tänker vänta med hård träning tills det lagt sig lite men knäet är helt. Det är det viktigaste.
End. Out.
Kommentarer
Trackback
