Fysbloggen

...precis som jag vill vara efter att ha sprungit Stora sträckan. Idag var det ordentligt tungt första kvarten. Trodde till min fasa att jag skulle få lov att GÅ en bit för att ta ikapp lite syreskuld men pannbenet satt som det skulle och efter ett tag rullade benen på av sig själv. Till min hjälp hade jag minnen från veckoslutet. Gick igenom olika nya fysövningar och grepp jag övat på samt en smått galen instruktör som citerade svenska komedier och dåliga actionfilmer. Tack för den maskirovkan...

Nu till något helt annat:
 
På GIH, eller Idrottshögskolan som det hette då jag gick där, talades det om egen- och investeringsvärde i olika aktiviteter. Ett investeringsvärde kännetecknades av en aktivitet som syftade mot ett visst mål; att vinna en cup, att klara ett lopp, att gå ner i vikt och så vidare.
Egenvärdet menades representera det där oförklarbara, att man sysslade med en aktivitet bara för att det var så kul, lekfullheten och lusten att aktivera sig.

Jag har, på väg till arbetet, lyssnat på radio i bilen. Där ondgör sig radioprofiler i åtminstone tre kanaler över att de måste ha tid att gå till gymmet, det mödosamma med att träna och hur bökigt allt kring fysisk träning är.
Mina tankar är följande: Idioter. Varför gymma när det finns MILJONER med andra träningsformer som är minst lika effektiva? För att bara ta en vanlig sporthall, driven av komunen, kan följande aktivteter väljas: Aerobics, spinning, step-up, core, olika dansgrupper, boxning och simning. Jag har säkert missat hälften... Utöver detta finns lokala idrotts- och motionsklubbar, motionsrum med pingisbord i bostadsrättsföreningar, rackethallar, cykelbanor, kampsportsklubbar.... Listan kan göras hur lång som helst men ändå ska det gymmas på cross-trainer och lyftas i maskiner, för det är ju såååå 2011.

Stefan, trött, svettig och glad.

Efter ett veckoslut fyllt med träning och långa dagar blev det vilodag som gällde idag.
Imorgon är det garanterat löpdag och jag känner verkligen abstinensen komma krypande. Det var ju faktiskt fem dagar sedan jag var ute i spåret och trampade.

När jag ibland får lov att hoppa löpningen under säsong på grund av tidsbrist eller annat kan jag verkligen känna att jag saknar den. Även om jag tränar något annat istället så är det inte riktigt samma sak.
Löpningen för mig är mer än bara fysisk träning. När jag är ute och trampar går skallen på högvarv i random-mode. Många bekymmer har lösts, fler lektioner har planerats och funderingar om allt och ingenting har processats under alla de löppass jag genomfört.

Imorgon kommer bli en bra löpdag.

Stefan, lite springsugen.

Eftersom det där internet behöver täckning kommer bloggen, redan efter mindre än en vecka, ha sitt första dygnslånga avbrott. På lördag är bloggen åter och en liten reflektion över någon form av företeelse utlovas.

Kommer med sannolikhet ha samma mönster som en mjölkko (vit med svarta fläckar) då, men det är det värt!

Stefan, morgonpigg med flit.

Dagen har tillbringats i en lite modernare dojo i Upplands-bro, greppteknik och tokfys i fyra timmar gjorde gott åt kroppen. Dessutom en hel del kånkande av grejjer.

Nu tar jag kväll och ser fram emot imorgon, som innehåller sex timmars närkamp.
/Stefan, nöjd med livet just här, just nu...

Kom hem, laddade under tiden jag satt i kö på Essingeleden och såg fram emot en 12-runda. Ingen löpning igår gjorde naturligtvis att abstinensen kom krypande, svett och blodsmak skulle produceras i sjuka mängder.
Nåväl.
Kom hem, bytte om och såg de gråa molnen på himlen, men filosoferade om mörka oktoberkvällar med störtregn och insåg att det är bäst att vänja sig. Vädret får aldrig vara en faktor, såvida inte kyla gör det onyttigt att springa.

Första kilometern kändes bra. kilometer nr 2 likaså men sedan stack det till i vänsterfoten, sådär lagom, som om kroppen vill skicka ett tydligt jag-budskap. "Spring inte mer, för då går jag sönder" var det tydliga budskapet för dagen, så det var bara att vända om i duggregnet och ta sig hem, besviken men ändå nöjd över att äntligen ha lyssnat på kroppens signaler.

Alltför många gånger har jag sett och själv upplevt en liten struntskada, typ en vrickad fot, en liiiite för hård smäll på en mjukdel eller motsvarande med fem minuters vila, därefter fortsatt träning som behandling. Detta har ofta resulterat i en värre skada med väsentligt längre läktid och fler missade träningspass.

Idag får således löpningen anses klar och ersättas av en ordentlig och klassisk BRAK.

/Stefan, lite sur men ändå nöjd.

Som sagt: Ingen löpning idag. Istället ett pass med försvar mot knivattacker och lite box och fys på slutet. Inget allvarligt, utan mer ett 60-procentpass.

Men det är i min smakriktning. Efter ett stenhårt pass, när träningsvärken gör att man ser ut som en anka när man går tycker jag att det är skönt att öppna upp kapillärerna (små, små blodkärl) i musklerna och skölja bort lite slaggprodukter som samlats. Dessutom blir kroppen lite varmare och det är plötsligt möjligt att sträcka ut musklerna ordentligt. Ett intressant sammanträffande är att vetenskapen säger samma sak...

/Stefan, accepterar förändring i plan.

...och det gick undan. Jag har två favoritsträckor; Lilla sträckan som är ca 7 km och sträcker sig via Akallas och Husbys fotbollsplaner. Den andra, kallad Stora sträckan är ca 13 km och sträcker sig runt Bögs gård via Hägerstalund och fortsätter därefter in på Llilla sträckan. Idag var det Storsträckan som fick besök. Ganska exakt en timme tog det och det fanns rätt mycket krafter kvar trots att helgen inneburit utearbete i stekande sol och kläder som inte på något sätt kunnat anpassas efter rådande väderlek.

För ca två veckor sedan bestämde jag mig för följande upplägg för att knäcka 43 minuter på Midnattsloppet i augusti:

En dag med 13 km löpning, en dag med 7k´s och en dag vila. Verkar funka bra, löpningen går jämnare och framförallt mycket lättare efter bara ca 10 pass. De sträckor jag springer är utbyggbara. Genom att springa runt ett skogsparti eller svänga in på ett elljusspår kan jag anpassa längden på banan. Mycket praktiskt. Nu funderar jag starkt på att öka från 7 och 13 till 10 och 16 genom att lägga på ett varv i järvaspåret, känt från ljusruset.

Imorgon kommer sjuan/tian få påhälsning.

/Stefan, inte Oscar Mike just nu...

Efter mycket funderande har jag bestämt mig.

Marathon i Stockholm 2012 är målet och eftersom det samma år, men ett par veckor senare erbjuds ett jubileumsmarathon som har samma bansträckning som maran från OS 1912 var det lika bra att anmäla sig till
båda.

Därav denna blogg, som kommer motivera mig att löpträna som aldrig förr. Bloggen är tänkt att fungera som träningsdagbok, men jag kommer helt säkert in på andra aspekter av livet än bara träning.

Kan stoltsera med att den senaste veckan löpt ca 40 km, så nu är det bara lite kvar förutom att allt ska göras
utan vila...

PERGITE!
Stefan.