Fysbloggen

I den karatestilen jag tränar på sommrarna får man slå och sparka hur hårt man vill. I tävling vill säga. När man tränar gäller samma som för alla kampsporter - man tar i så mycket som motståndaren vill. Dock är det en uttalad filosofi att utmana sig själv och jobba med att spänna rätt kroppsdel vid rätt tillfälle, dvs magen när slaget kommer. Idag körde vi kumite, fighting, och eftersom jag är där just för att utmana mig själv lite så håller jag inte igen så mycket förutom då motståndet är okänt.

Efter en slagserie jag var rejält nöjd med small det dock till. En lårkaka af guds nåde i form av en låg mawashi geri, eller low-kick som det heter på svenska. Precis mitt på senskidan som löper från bäckenet till knäet satt sparken och träffen var perfekt med nedre delen av skenbenet... Nu hoppas jag ordentligt på att benet åter går att sträcka imorgon eftersom jag nog kan behöva det när jag landar från ett hopp på 4 kilometers höjd...

Posse nec possum videntur!
Stefan.