Ett skönt distanspass
Som jag skrev tidigare tycker jag att jag har visat lite dåligt med pannben i spåret. Idag kom jag hem från jobbet och insåg att vädret inte så länge till är så här underbart.
Långrunda således, 21 k´s och pulsklockan kom med, till skillnad från vätskebältet som givetvis hängde kvar och surade i hallen när jag kom hem.
Eftersom jag inte har riktigt koll på pulsen var det meningen att testa mig själv lite idag. Började löjligt lugnt med en puls mellan 140-150, men efter ca en mil blev jag bara irriterad på att det GICK SÅ LÅNGSAMT! Jag ökade då tio slag så pulsen låg mellan 150-160. Den avslutande kilometern maxade jag och kom upp i jag vet faktiskt inte.
Lärdomen av passet var att höga 150 är funkis för en halvmara. Det som kändes var knäna, som fått jobbat hårt i lördags, igår och idag.
Nu lite lärarsnack: Maxpulsen, dvs. det antal slag per minut hjärtat kan slå som mest, har massvis med påverkansfaktorer. En är åldern, VÄLDIGT slarvigt kan man räkna ut sin maxpuls genom att ta nyckeltalet 220 och dra bort åldern. Eftersom det är en osäker siffra behövs ett maxpulstest för att få exakt siffra och då kan man göra på följande sätt:
1. Hitta en backe, ca 300 meter lång, inte så brant så du får springa annorlunda än på plan mark.
2. Värm i ca 10 minuter exempelvis småjogg.
3. Aptera pulsklocka.
4. Spring uppför backen så snabbt du kan. Ta pulsen. Gå till startpunkten.
5. Repetera punkt 4 ca fem ggr. Pulsen skall vara lika inom 3 slag gång 4 och 5 och du ska vara heeelt slut men inte känna att det var benen och mjölksyran som satte gränsen för löpningen, utan hjärtat.
Detta är ett vidrigt test. Istället för pulsklocka kan du ha en kamrat som tar pulsen åt dig direkt efter varje löp. Fördelen med kompis är att den kan peppa dig det lilla extra för att få ett sant resultat.
Imorgon är det vila och Spanska supercupen på tv som gäller. Nu glass, varma bär och chokladsås.
End. Out.
Långrunda således, 21 k´s och pulsklockan kom med, till skillnad från vätskebältet som givetvis hängde kvar och surade i hallen när jag kom hem.
Eftersom jag inte har riktigt koll på pulsen var det meningen att testa mig själv lite idag. Började löjligt lugnt med en puls mellan 140-150, men efter ca en mil blev jag bara irriterad på att det GICK SÅ LÅNGSAMT! Jag ökade då tio slag så pulsen låg mellan 150-160. Den avslutande kilometern maxade jag och kom upp i jag vet faktiskt inte.
Lärdomen av passet var att höga 150 är funkis för en halvmara. Det som kändes var knäna, som fått jobbat hårt i lördags, igår och idag.
Nu lite lärarsnack: Maxpulsen, dvs. det antal slag per minut hjärtat kan slå som mest, har massvis med påverkansfaktorer. En är åldern, VÄLDIGT slarvigt kan man räkna ut sin maxpuls genom att ta nyckeltalet 220 och dra bort åldern. Eftersom det är en osäker siffra behövs ett maxpulstest för att få exakt siffra och då kan man göra på följande sätt:
1. Hitta en backe, ca 300 meter lång, inte så brant så du får springa annorlunda än på plan mark.
2. Värm i ca 10 minuter exempelvis småjogg.
3. Aptera pulsklocka.
4. Spring uppför backen så snabbt du kan. Ta pulsen. Gå till startpunkten.
5. Repetera punkt 4 ca fem ggr. Pulsen skall vara lika inom 3 slag gång 4 och 5 och du ska vara heeelt slut men inte känna att det var benen och mjölksyran som satte gränsen för löpningen, utan hjärtat.
Detta är ett vidrigt test. Istället för pulsklocka kan du ha en kamrat som tar pulsen åt dig direkt efter varje löp. Fördelen med kompis är att den kan peppa dig det lilla extra för att få ett sant resultat.
Imorgon är det vila och Spanska supercupen på tv som gäller. Nu glass, varma bär och chokladsås.
End. Out.
Kommentarer
Trackback
