Glömde...

Det blev 13 lite flåsiga k´s idag.. Skön runda, bra tempo och pigga ben. 200-intervaller på slutet.
Varma duschen efteråt var välbehövlig och njutbar.

End. Out.

Nytt mål satt för 2013.

Bestämt är det. Stockholms marathon blir uppladdning nästa år. Det stora huvudnumret blir Stockholm Ultra, ett 50 k´s race som sträcker sig över Djurgården och vägarna där intill. Ska bli spännande att se om kroppen lyckas ta sig runt 50 k´s, de 40 som jag tog när jubileumsmarathon avverkades var mäktigt jobbiga, åtminstone de sista 6-7 k´sen.
Ett ultra har helt andra förutsättningar än en mara. Enligt hemsidan finns tillgång till olika typer av ätbar energi under loppet, varmkorv, för att ta ett exempel. På maran fanns endast en station med tuggbar energi, vilket gjorde att jag tryckte energidryck vid varje kontroll. Bättre är nog att få i sig lite fast föda på vägen. Tror faktiskt att ultran kommer kännas skönare än jubileumsmaran.
 
En intressant frågeställning är nu hur jag ska lägga upp träningen inför de båda loppen. Mycket kondition såklart, men också en del styrka. Och ju-jutsu är ju en mänsklig rättighet, så det kan jag ju inte hoppa över... Återkommer när ekvationen träning-jobb-övrigt liv är löst.
 
End. Out.

Ösregn är underskattat.

Allmänt fix emma, tvätt, plock och, ja, ni vet... Tittar ut och inser att himlen är klarblå och fattar med kraft beslut om löprunda.
Minst milen var tanken och Mizuno åkte på, Ipoden fästes vid armen och passande spellista matades fram.
 
Ut och köra, lugnt i början som alltid, första två k´s som tjänar som uppvärmning. Därefter aggrotempo. Efter en halvmil inser jag att himlen ändrat skepnad, från klart blå till dystert grå. MÖRKT grå ska påpekas.
Farten ökar, tävlingen mot regnet har startat men efter ett par minuter säger det KABAWABOFF och regnet öser ner, precis som om jag stod i en bättre dusch någonstans och njöt av det varma vattnet.
 
För det var det. Varmt och skönt regn som precis lagom kylde ned mig under löpningen. Skorna fäste väl i det lite leriga underlaget och njutningen var total. Ur en löpares perspektiv, givetvis.
 
Det blev 13 k´s och lärdomen är att om det är tillräckligt varmt ute är regn en tillgång under löpning. I början av november kanske det inte känns likadant...
 
End. Out.

Det blev en liten tur idag.

Sköna, explosiva 7 k´s, under halvtimmen bedömer jag. Riktigt skönt att blåsa ur systemet och svettas floder. Så pass mycket att det intogs vätskeersättning när jag kom hem.
Löpturen i sig var skön, ibland behöver kroppen en ordentlig genomkörare som man inte riktigt får när man springer långpass.

Imorgon blir det lyxlunch på jobbet.

End. Out.

Äntligen!

Jag har längtat efter det här inlägget sen klockan nio imorse. Ibland hamnar man i ett tillstånd där bara 15 sköna k´s i solen kan få tillbaka krafter och glädjen, men vafan... Nu är det klart och det kanske inte är så tokigt ändå, hur höstens schema ser ut...
 
Idag flöt det. Sådär då fötterna lever sitt eget liv och flyter fram längs grusvägarna. Det blev ingen tidtagning, inte heller var pulsklockan påtagen, men det känns att det gick undan längs vägarna idag. Kan ju förvisso bero på att det är helt klart att jag springer Stockholm marathon 2013, eller att halvmaran om fyra veckor hägrar. Spelar roll. Det var hur skönt som helst att forsa fram längs slingan och komma hem och få i sig vatten och en bit lyxchoklad som låg och väntade av en händelse. Endorfiner, förresten, visst känns de underbara när de slår in med full kraft efter ett svettigt och härligt pass?
 
Som sagt: Ett nytt mål och ett nytt delmål som ligger rejält nära i tid. 21 k´s om en månad känns som en promenad i parken.
 
I alla fall just här, just nu...
 
End. Out.

Motvationshöjande väder...

Det blev 15 k´s idag. Skönt efteråt, men det är tydligt att kroppen fortfarande protesterar när den känner att jag vill jaga ut den på en runda.
Jag kommer vinna. Kroppen har, i det här fallet, ingenting att säga till om och med väder som detta är det lite lättare att skynda på lite när det känns obekvämt och mödosamt att hålla någon form av takt.
 
 
Några småstänk men inte mer blev det. Det är ganska skönt annars att springa i duggregn. Det kyler ner på ett bra sätt och luften blir härligt syremättad. Spöregn och varmt, mulet väder är väl motsatsen, när löppasset ersätts med motsvarande inomhusaktivitet.
 
Tur man är anpassningsbenägen.
 
End. Out.

Mizuno har fått ett par kollegor..

Ett par Saucony progrid Mirage 2, som det så fint heter. Lätta, att använda vid tekniklöpning och tempolöpning upp mot en mil.

Jag har inte blivit helt prylgalen, utan de nya skorna är vikta att bo på jobbet för spontana löpturer kring Årstaviken. Skulle ju hata att ha tiden, vädret och terrängen men inte skorna... Det fick helt enkelt bli en resa till löpskobutiken och diskutera skoval.

Nu har jag givetvis redan testat de nya en 7-runda och de funkar riktigt bra. Skön fotisättning och de sitter som gjutna på foten. Me pleased.

Imorgon kan det bli lite vila, känner gårdagens dödsfemma djupt ner i låren, men som sagt, vi får se. Vädret kan ju vara optimalt...

End. Out.

Skön återstart

Det fick räcka nu. Jag har tagit det lugnt i fyra veckor nu sedan maran, fyra löppass på lika många veckor är för lite för mitt huvud. Jag blir på dåligt humör och surar om jag inte får röra på mig tillräckligt ofta och hektiskt.
Beslutet blev att ta en tur till Grimsta och köra dödsfemman, ett av Stockholms i särklass tuffaste motionsspår. Backigt till den milda grad och ojämn mark med rötter och stenar som sticker upp. I like.

Det kändes ordentligt i låren efter bara två k´s, men bara bita ihop och köra var dagens recept. Efter dödsfemman kände jag att jag ändå kunde krama ur lite mer och beslutade mig för att hitta det utegym som enligt rykten fanns i närheten.
Skönt att ta en promenad och dessutom kul att träffa en före detta arbetskamrat som kunde guida mig rätt. Utegymmet var helt ok, tillräckligt med grejjer för att kunna köra igenom kroppen lite lagom.

En lågoddsare är att jag är igång imorgon igen....

End. Out.

Första milen....

Mizuni fick följa med på sin första tur. Milen kändes, som vanligt nu för tiden, lite tung och vänster knä är lite överansträngt. Inte så det gör ont, men efter ett par k´s spänner det på utsidan av knäskålssenan. Får vara lite försiktig och ha lite bevakning på knät så jag inte går sönder och får rehabträna, något som är lite mer tråkigt än att vakta målarfärg så den torkar ordentligt...
 
Skorna får G på första rundan. Det kändes att stegen sitter i en annan vinkel med något nytt på fossingarna. Höften spände lite och benen kändes lite ovana. Löpningen på grus, asfalt och terräng kändes bra, särskilt under tempohöjningar kändes stegen härligt framåt och rejält drivande.
För att ordentligt utvärdera skorna behövs en månads träning. Då har kroppen vant sig vid nya förutsättningar och jag har sprungit in skorna ordentligt.
 
Igår läste jag på nätet allt jag kunde få tag på när det gäller skor. Mina får bra betyg av olika löpare och nu funderar jag på om jag ska investera i ett par dojjor till att ha på jobbet för ett par Årstaviken runt i höst. Det kan ju uppstå luckor, och tänk om jag inte har skor med mig att springa i.... Hemsk tanke, det där...
 
End. Out.

Välkomna!

Jag kommer nu att sälla mig till sällskapet "klädbloggare".
 
MEN: Det är en av få gånger som jag ser det intressant att skriva om vad jag har på mig för något. Inte för att jag vill vara speciellt märkvärdig eller visa hur fin jag är i mina nyinköpta skor, utan för att skorna är en väsentlig del i en löpares utrustning och en diskussionsfråga som alltid är gångbar om det någon gång skulle bli lite tyst i ett sällskap bestående av löpare.
 
Här är de, hur som helst. Mina nya sköna Mizuno, ett märke jag inte prövat tidigare.
 
Ofta har löpare ett märke de håller sig till, men jag har valt att testa lite olika. Asics, Saucony, Nike och nu Mizuno. Hittills har mina Nike, de jag haft tills nu varit överlägset i passform och känsla. Efter att ha följt mig troget längs vägar och stigar i ca 100 mil är det dags att byta. Tyvärr går utvecklingen blixtsnabbt i utveckling och nya modeller kommer ibland flera gånger per år. De skor jag hade finns således inte att få tag på längre och då är det idé att exprimentera lite, tycker jag.
 
Varje gång jag skaffar nya dojjor ser jag till att springa på ett löpband i butiken för att se om mitt löpsteg ändrats sedan förra gången jag handlade skor. Jag har idag ett helt neutralt steg på högerfoten, men sätter en aning extra tyngd på insidan av vänster fot i stegisättningen. Detta medför att jag behöver skor som har ett lite hårdare material på insidan av hälen, annars kommer knäproblemen dyka upp, kanske inte omgående, men om ett år eller så på grund av en större belastning på inre ledbandet.
 
Eftersom nya skor också ger olika vinklar för musklerna att arbeta med kommer jag springa växelvis med de gamla och nya skorna. Kanske i en månad eller så kommer de gamla skorna få följa med på ca varannat pass. Det känns lite jobbigt att kasta de gamla skorna som följt med under resans gång, Jämför lite med en favorittröja som blivit för urtvättad och nu måste slängas...
 
End. Out.
 

Fyra veckor...

...är återhämtningstiden för en kropp som utsatts för ett marathon med ett tidskrav som piska.
 
Jag har under de löpturer jag tagit aldrig behövt mer än tre dagars vila mellan passen på grund av träningsvärk eller lite stel i någon led eller sena. Känner fortfarande att jag är slö i steget och mör i kroppen, men tyckte att det faktiskt var dags att gaska upp sig och komma i rythm igen, så milen blev det idag. Sega och tunga första två k´s, men sedan lättade det fram till slutet, då det började kännas rejält motigt. Tvingade mig att köra lite intervall på slutsträckan och hoppas att kroppen ska vakna.
 
Eftersom jag fortfarande känner slöheten bita sig fast tittade jag i mina gamla anteckningar från GIH. Kommer ihåg föreläsningen som handlade om just återhämtning som för övrigt var grym.
Ett hårt aerobt träningspass kan ta ca 72 timmar att återhämta sig ifrån, har jag skrivit. Det slog mig genast att "ett hårt aerobt pass" kanske var menat som en tvåmilsrunda eller motsvarande, så vidare i min forkning googlade jag på "återhämtning marathon" och fick upp en forumtråd där en hel del tyckte att fyra veckor är lagom att mysjogga innan nästa mål sätts.
Det fanns även de som tyckte att en rejäl köttbit och ett tungt rött räckte kombinerat med tre dagars vila. Dessa var de som sprungit Ultror och +10 maror...
 
Jag håller mig till fyra veckors mysjogg, sen får vi se...
 
End. Out.

Inte hundra riktigt...

Nä. Jag har varit ute en gång sedan maran, en skön sjua som kändes rätt mödosam, då kroppen inte återhämtat sig ännu sedan loppet. Var ute idag också, mest för att hålla igång kroppen och få svettas lite men efter två-tre k´s kändes kroppen tung och ordentligt seg. Bestämde mig för att dra hemmåt istället och låta kroppen vila lite till.

End. Out.

En liten få-igång-kroppentur...

En njutningsbar sjua som visade att återhämtningen inte är helt fullbordad. Ömmande lår och ena knäet kändes stelt första två k's.


I mål...

Då var jag imål. Inte bara har jag passerat mållinjen på Stockholms Stadion, utan jag är också klar med mitt lilla projekt som började för dryga 14 månader sedan.
 
Det var ju då jag bestämde mig för att satsa på att springa två maror. Detta efter en 7 k´s löptur som tog över 35 minuter och som verkligen kändes.
Jag inser att jag lyckats. Tyvärr blev det inte två maror, då jobb kom ivägen. Dock blev det ett Midnattslopp, ett Göteborgsvarv och som grädde på moset genomfördes Jubileumsmarathon igår.
 
Själva loppet kändes bra. Jag hade blivit varnad av min Marathonlöpande kusin B att sista milen var en pannbenssträcka. Jag trodde faktiskt inte att jag kunde bli så fruktansvärt trött. Sista sju-åtta k´s ville vaderna krampa ihop och stegen blev kortare och kortare. Levern smärtade på ett helt nytt fantastiskt sätt vid varje andetag som var lite djupare, en plåga som gjorde sig påmind ganska ofta, då kroppen verkligen behövde allt syre den kunde få tag på. På den klassiska "Hur-jobbigt-var-det-skalan", Borgskalan lägger jag en stark 19/20.
Vid stadion, som förövrigt var en fantastisk upplevelse att springa in på, kunde jag välja mellan att ta en kortare väg, den som 1912-löparna tog, eller en lite längre för att få i mig ett helt Marathon enligt gällande statuter. Det fanns inget alternativ. Jag hade omöjligt tagit mig runt den korta extrasträckan. Känslan att se publiken, att veta att målet bara är sekunder bort och själva miljön gjorde ett mycket starkt intryck.
 
Tiden då? En sann Marathonlöpare pratar inte om tider, Han pratar om när vader krashar och hur fötter tejpas. Kan dock avslöja att min målbild klarades med lite marginal.
 
Jag har nu en stor respekt för de som genomfört maror, bra mycket större än innan loppet. Kunde faktiskt inte föreställa mig hur det är, verkligen något som måste upplevas för att förstå. De som dessutom har genomfört flera lopp är stålmänniskor i mina ögon. All respekt åt er.
 
Frågan är vad som händer nu. Bloggen lär ligga nere tills ett nytt mål är satt. Har fått lite förslag och något enstaka är lockande. Igår sade jag att detta kommer bli min enda och sista mara, vilket fick kusin B att le lite sådär, ge mig en klapp på axeln och säga "vänta en vecka.".
 
Avslutningsvis är det läge tycker jag att meddela att ni som följt min satsning på fysbloggen och i verkliga livet har betytt mycket. Mer än ni anar. Det har givit mig motivation att ge lite extra, springa lite längre och kanske framförallt oftare. Några som förtjänar särskilld uppmärksamhet är mina stackars skor och min Ipod. Utan dessa har nog inte satsningen blivit som den blivit.

Då är dagen här.

Äntligen, tänker jag. En skön känsla direkt när jag vaknade, första medvetna tanken var "Det händer något idag"... Ett gott tecken och nu är väskan packad.
Det blir dubbla tröjor att springa i. Jag går tvärs emot den etablerade vetenskapen och kör bomullströja. Under den är det en rash-guardliknande historia som sitter tight och släpper igenom svett som sätter sig i bomullen. Har kört den kombon ganska ofta när jag tränat på sista tiden och trivs rätt bra så. Och det var väl det som var viktigast? Att trivas, menar jag.

Dagsformen är ok. Såklart blev sömnen sådär inatt, låg och vred mig och gick igenom lopppet. Sprang förbi Universitetet, PHS och andra checkpoints jag utsett under loppets gång.

Om 3.5 timmar börjar resan. Det ska bli najs.

End. Out.

Om

Min profilbild

Idrottsläraren

En inte så stillasittande varelse som ser fysisk aktivitet som en belöning till sig själv. Det är ju så mycket skönare att ta det lugnt efter ett hårt pass än att bara ta det lugnt....

RSS 2.0